I have come to an end of this emotional train. I needed to go to Sweden for 7 months, come back, and crash again, to realise this. I got told in 2009 that I probably suffer from separation anxiety. I agreed. Then I forgot about it.
Started to travel to South Africa. Started a job in Sweden that I loved and got new friends. So I forgot about it. I wanted to just feel ok. And I did. Until reality came back.
I just need to find a way to feel calm again, or not again... I think I never felt calm. It has always been a storm and a roller coaster. Life.
I need to work on my self esteem, my separation anxiety, my fear of losing people. My self awareness has to come back. I had it for a while. Then I drowned in love. Love for a guy but also love for a new country. I forgot about myself because everything was fun and easy. Until it got hard again.
I'm not sure what's real anymore but I am trying to figure it out.
Progress started.
Vi kan prata i timmar om sånt vi tror vi saknar
och om hur staden och vardagslivet till slut stal all vår ungdom och all vår kärlek
Men vi var inte menade att slåss vi var menade att älska
och jag hatar mig själv när jag hör mig gnälla på dig för nån skitsak
Men inget av det här betyder nått
Det är bara ord som gått vilse i allt det svarta och kommit emellan oss
Tvåsamhet är ondskan och singelliv det dödar vi bygger murar
Runt våra hjärtan för att hålla det tryggt men jag vill inte vara trygg
Jag vill ju brinna och sånt och minnas hur vacker du är
och varför jag en gång föll så hårt och handlöst för dig
Men inget av det här betyder nått
Det är bara ord som gått vilse i allt det svarta och kommit emellan oss
