mamma, pappa, barn

så, äntligen hemma. jag är helt slut, mentalt.
det har dock vart bra dagar. jättebra.
gråtit en massa, skrattat ännu mer.
mina tankar är just nu i mina tidiga tonår o vad som hände då.
skiljsmässa, flytt till mjölby, dubbelliv hemma och bland mina olika vänner osv osv.

mest skiljsmässan dock och hur det skapat dåligt samvete i mig nu.

hur dåligt jag vet att mamma mådde och vad hon gick igenom och att hon ALDRIG hade någon ensamtid. det var alltid nån hemma som hon skulle ta hand om. hon hade alltid någon att se efter. I säkert 7 år. kan ni själva tänka er det? att inte få ha tid när ni kan tänka bara på er själva? saker hon gjorde och hur hon var, har blivit så mycket tydligare för mig nu. jag kunde vara SÅ arg på henne då, men nu förstår jag..

jag vet att det inte är mitt ansvar som barn. inte alls. men jag önskar hon visste att jag vet, att jag förstår nu. och att jag förstår vilket skit det måste varit. nu var kanske inte jag den som ställde till så mycket hemma. jag levde mitt liv, tog ganska bra hand om mig själv. gjorde självklart en massa saker man inte ska göra, men det hör väl tonåren till (?) men jag såg nog till att hålla mig undan, för att inte belasta henne ännu mer än vad mina syskon gjorde, som yngre än mig. jag gnällde inte över pengar, mat, kläder, eller nåt som kunde göra att mamma fick tänka på saker mer än hon redan gjorde. jag valde att prata med vänner om något var jobbigt, eller med min dagbok, eller via internet. aldrig med mamma eller pappa. inte belasta, inte belasta... skötte skolan och fotbollen trots att jag levde ett ganska "struligt" liv annars, med saker och personer jag inte borde hållt på med. men aldrig att mamma skulle komma på det, levde ett dubbelliv som sagt. och hur fan pallade jag det egentligen? men det gjorde jag. och tydligen har det gjort mig stark, sägs det. och tydligen har det gjort mig mogen, sägs det. (inte mina ord)

men nog har jag mycket saker som påverkat mig i det här negativt. som satt spår i mitt beteende osv.. det vet jag mycket väl..

jag tror att jag och pappa kommit lite längre i det här. vi har pratat lite om det, jag har fått svar på frågor jag inte hade innan. om hur han tänkte och kände. men mamma, där är det stopp. och jag vet inte om jag pallar, för jag vill inte dra upp nåt gammalt som får henne att må dåligt igen.

jaja, nu blev jag jätteprivat. men känns inte som jag sagt för mycket om mina föräldrar. inte VARFÖR eller HUR. mest känslor och när och var..

det är det här som snurrar i min skalle just nu.

tack för att du ringde och bara frågade hur jag mådde och lyssnade när jag berättade. så små små saker, det är sånna saker jag behöver!