Det går inte en dag utan att jag lägger en tanke på kapstaden och allt vad det innebar, speciellt på pojkarna, mina älskade, skadade, osäkra, charmiga, underbara tonåringar. jag saknar de varje dag. jag vill veta vad de gör, hur de mår osv. Jag vill känna känslan som jag kände där nere igen, känslan av frihet och utmaning på samma gång. Känslan av att vara Någon, av att göra Något. Skit. Vill inte känna det här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar