jag har mått mindre bra de senaste månaderna, så har det ju varit. av lite olika anledningar. det vet ganska många om. men mer o mer saker börjar dyka upp i min omgivning som tyder på detta. jag blir lite rädd då det är saker som påminner om hur jag var våren 2006. och dit vill jag inte komma tillbaka, någonsin. men när jag börjar bli egoistiskt, bara se till mig själv och mina problem och glömma bort andra, runt omkring, då är det inte ok längre.
idag var det en sån sak som dök upp. även om jag fortfarande inte tycker jag gjorde helt "fel", att det mest handlade om kommunikationsbrist, så tar jag åt mig av att jag brydde mig faktiskt inte just då. jag kunde inte ha känslan för att någon annan for illa. Jag "glömde" bort det för en stund och sen rann det ut i sanden. och det kära vänner, det är inte jag någonstans, jag lever för att bry mig om andra och hjälpa andra och ha förståelse för så många olika världar som helst. jag vet att jag kan upplevas som lite väl framåt, och inte släppa på vad jag tycker och få det att låta som att det någon annan tycker är fel, eller mindre rätt. vet att jag blivit bättre på det med, men att ibland kommer det upp till ytan. Jag har valt mina vänner lite efter denna brist som jag har också. Antingen behöver jag vänner som JohannaK til exempel som vet vad hon snackar om och som kan knäcka mig när det gäller övertygelse, hon har alltid argument för det hon säger och hon säger aldrig nåt bara för att säga det. det är stor respekt för mig. eller så har jag lollo, som inte ens är intresserad av att diskutera sånt som får mig engagerad (politik, minioritetsgrupper, etik, moral osv osv) men som är emotionellt helt fantastisk. jag klarar inte av att ha en nära relation till någon som inte riktigt säger vad hon/han tycker, eller som jag känner att jag övertalar till nåt hon/han egentligen inte tyckte. förr kände jag inte av sånt o då blir det jättefel, nu tror jag mig i alla fall i de flesta situationer känna av det..
men i familjesituationer blir det kanske lite annorlunda. och med vissa delar av familjen har jag faktiskt kommit en bit med det, men tydligen inte med alla, för fan så missuppfattad jag blivit och fan så jag inte har tänkt mig för alla gånger och inte känt av just den där känslan. jag har i stället tagit illa vid mig och blivit arg/ledsen många ggr. men efter mycket skrik och bråk, blev det ett jättebra och givande samtal som fick oss båda att växa i varandras ögon tror och hoppas jag.
jag vet att jag fortfarande har problem med att inte få sista ordet eller att inte ge mig för att bli helt förstådd eller förklara allt helt och hållet eller rädd att ha "fel". men jag vet var det grundar sig, mycket väl.. inget jag vill ta upp här dock. men jag hoppas att ni vänner inte upplever det här för ofta? det är inte en charmig sida av mig själv och idag har jag blivit påmind om den och det har inte varit så kul..
nu ska jag kramas, för hur mycket jag hatar dig för en del saker just nu så är du den enda som förstår det här.. jag behöver dig just nu så är det bara. älskar.
vill bara säga tack till M att Du var kanske den vuxna i det här som tog tag i det. eller ja, någon annan tog tag i det, men du ville ändå prata sen (jag är glad att jag stod på mig om att jag ville prata med dig) Det var ett jättebra samtal och det är så att vissa saker förstår bara VI, som var med DÅ. Hur långt ifrån vi än står varandra idag så står vi ganska nära, på ett annat plan, så är det bara. Jag har som sagt inte orkat bry mig om nåt annat än all skit runt mig, var inte meningen att försumma er på nåt sätt. J och W är bland de viktigaste personerna i mitt liv med, eftersom jag inte har några egna barn står ju syskonbarnen närmast på så vis. jag vill aldrig förlora kontakten med de. Till en början var jag villig att prata enbart för deras skull, men nu känner jag att det var inte bara därför. Jag kan låtsas att jag inte bryr mig många ggr, men det är klart. det gör vi alla när det kommer till familjen, hur splittrad den än är.
nu ska jag inte skriva mer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar