crap.

en månad tog det från den där jävla fredagen den 17 oktober att ta mig hit. kanske borde jag gjort det direkt. för nu känns det bara skit. en månad har jag suttit och mått skit och mått bra om vart annat. hemma har det känts bra men ute i verkligheten har det känts skit. nu vet jag inte vad som känns bra och vad som känns skit faktiskt. känns bara så jävla fel och tomt. jag fattar det inte än. vet inte hur det kommer blir. bara att det kommer bli jobbigt. hur vet jag inte.

"jag kommer inte alltid finnas tillgänglig för dig, svarar om jag känner för det". De orden gjorde ondast. för som jag skrivit innan är Du min bästa vän, den som vet och kan allt om mig. Men jag får väl acceptera det helt enkelt. Även om det får mig att gråta.

Jag vet att Du tycker jag gör fel. Men det var Du som gjorde fel först. Hade aldrig behövt ta det här beslutet annars. Hade haft en fin vinter tillsammans framför oss annars, med vinterpromenader, frukost vid tv:n och kalla kvällar med massa filmer och serier. Och julklappshandlande dagen innan julafton i panik. Vi hade haft massa sånna mornar som vi hade i morse.

Men nu funkar det inte. Jag måste få må bra i mig själv. Jag kan inte vara så som jag skulle vara om jag var tillsammans med dig. Det skulle inte gå i längden. Det skulle sluta likadant som det gjorde den här gången. Vi har spunnit vidare på det här spelet för länge. Behöver bryta mönstret av det och det är det jag gör nu. Börjar om från ruta 1. Det enda som fungerar för att jag ska bli vanliga Tania igen. Du minns, hon som du blev kär i där på dansgolvet och framförallt i trapphuset på Kullagatan 12, en höstdag i oktober 2004. Henne vill jag vara igen. Och jag vill du ska vara den du var då. Så vi kan vara stolta över varandra. Det är vi inte nu, varken du eller jag.

Älskar dig...