.

Har en läsare, som jag inte vet vem hon är, undrade varför hon följer min blogg. Så gick jag in på hennes och förstod ganska snabbt varför. Det hon skriver, det hade lika gärna kunnat vara mina ord:
www.lillamaria.blogspot.com


Är det inte konstigt hur man på en sek, plötsligt känner en slags känsla i nästan ngn slags äckelform för andra killar, hur jag känner att jag aldrig ngnsin vill beröra igen... Och ja känner hur ointresserad jag plötsligt blev av kärlek (!) Jag som sett mig som en kärleksfull flicka, känner mig hårdare och oberördare än jag vill se min värsta fiende som..

Just nu känns det som om jag slitit ur hjärtat ur din kropp, och det vila en skuldkänsla över detta tillsammans med argheten över mitt eget huvud och hjärta, över att låta min kropp och själ verka, som de faktiskt gör. Men i slutet kunde jag inte vara det stöd och den flickvän jag ville kunna vara, ngnstans förlorade jag alla vägar till mitt eget hjärta, tappade frmågan att lyssna på min egen väg och röst. På mitt eget leende. Det är inte lätt med avslut. Inte för ngn. Inte om man bryr sig, om man förlorar sin bästa vän på kuppen. Det bränner i pannan, och hugger i hjärtat. Och kommer säkert göra, långt framöver. Men en dag, kommer trycket lätta, och det kommer säkert små saker som ännu en gång framkallar skratt, hos oss båda.. Men tills dess, ska jag låta tårarna rinna, så länge de vill. De behöver ut.

Hur många ord och meningar får plats i en mening om att det egentligen inte har med personen i sig att göra, kan det bara vara så att jag behöver vara ifred... Att behöva hitta min väg igen, min tid.. Gör det saken lättare..? Jag tror inte det, hjärtat finns ju där fortfarande. Hjärtan som blev kladdiga av sorg.
Vi är starka, du är stark. Jag är stark. Jag gråter, du gråter. Men vi kommer grejja det här. Hur tuuft och jobbigt det än kommer kännas, så fixar vi de.