älskar

jag vet inte hur jag ska klara det här
och jag är trött på att ena stunden bli bemött med bara skit men nästa dag så är jag gud. det känns så jävla falskt och det påminner mig hela tiden om hur jävla manodepressivt våran relation är. det kan aldrig vara ok. det är underbart eller ett helvete. och det är ganska jobbigt. jag önskar du kunde lyssna direkt. att du inte behövde ett dygn på dig för att förstå. det skrämmer mig. för det är just då, när du inte riktigt förstått än som alla konstiga saker händer. och jag är ledsen men jag litar inte på dig ett endaste dugg än. inget alls. jag tror att samma sak kan hända i morgon igen. du bevisade i fredags att du inte alls är redo att ta tag i saker. samma skit typ.

jag får så jävla ont i magen och huvudet av tanken på att vara ensam, att vara utan dig, utan oss. men samtidigt får jag det av tanken på att vi är tillsammans och du går ut, blir full, beter dig. jag kan inte vara med någon som jag måste låsa in. det funkar liksom inte.

det är upp till dig nu, efter söndag, vad du gör av saken. vänner/ovänner/annat/whatever.