BACK IN SWEDEN

Sista tiden i världens bästa stad.

Jag har haft en perfekt sista vecka. Har spenderat mycket tid med alla på soppköket och med pojkarna på Margarets House och jag har fått träffa Eben, Rushan och Ashely. Vid sidan av jobbet har jag med gjort en hel del. Mest umgåtts med folk, men det har ändå alltid hänt någontong på kvällarna.

I torsdags följde Damian med mig till Margarets House och hade ett snack med killarna där. Vad han gör är att berätta om sitt liv, livet på gatan, i fängelset och gängkulturen och sedan är det öppet för diskussion. Sex av nio killar var med. Ashley K kom inte (synd, han hade behövt det), Lwando var i skolan och Sibul hade fotbollsträning. Ashley S kom dessutom! Han som inte bor där längre ni vet, som jag träffade i onsdags.. Det var kul att han faktiskt kom när jag bad honom. Alla killarna verkade nöjda och när jag och Damian skulle gå mot taxibussarna så följde de flesta oss och vågade ställa lite fler frågor och så. Det var verkligen nyttigt och de skulle behöva göra sådant oftare.

Väl på väg tillbaka så hann det bli mörkt, det hade dragit ut på tiden helt klart och det kom inte en enda taxi på 40 minuter. Det funkar ju inte som i Sverige med dessa taxibussar, det går inte ringa dem direkt. De åker mellan 6-19 och när de känner för det. Ibland får man vänta länge, ibland kommer det flera. Klockan var närmre 19 och Athlone är ju lite i utkanten av Kapstaden så det var ganska dött. Det finns ju såklart vanliga taxibilar man kan ringa men då kostar det helt plötsligt 100 Rand i stället för 10. Jag började bli lite orolig när vi gått i 60 min utan att sett skymten av en enda buss, men det löste sig tillslut, som vanligt och lite tryggare känns det ju alltid så länge man går med en riktig cape townian ...

Fredag var sista dagen i soppköket. Jag hade känslan av att jag skulle klara mig från att gråta. Jag hade så fel. När Michelle, Ronnie och Mary-Ann (de tjejerna som gör t-shirts) hade gjort ett hejdåkort med världens finaste text och ett armband i så kunde jag inte hålla mig. Tårarna rann och jag kände känslan i magen. Jag lämnar något så stort kvar i Kapstaden. En så stor del av mig själv som de här människorna har lärt mig att visa och känna. Känslor och uttryck som inte existerar i Sverige på samma sätt. Jag vill jobba med det här. Jag vill inte göra något annat. Jag vill inte jobba med svenska barn och ungdomar. Det är inte ens hälften så spännande. Jag vill hjälpa de som är längst nere på botten, när de inte kan komma längre ner och behöver minsta lilla hjälp. Det var i alla fall en perfekt dag på soppköket, alla var så söta och underbara mot mig. Jag måste tillbaka inom en snar framtid! Det enda jobbiga var att Sabian inte kom förbi, ville verkligen säga hejdå till honom.

Har diskuterat det med många under de här veckorna. Varför människor i ett sådant land med så många brister kan vara så mycket lyckligare och öppnare än människorna i Sverige. Är det för att de flesta i Sverige har allting, de har tillgång till allt man måste ha, som vatten, el, boende, mat (innan någon säger något, klart det finns några få undantag även i Sverige men nu pratar vi majoritet)?. De flesta barn har dator hemma, internetuppkoppling, tv på rummet eller i alla fall mer än en tvapparat i huset. Ändå vill vi bara ha mer och mer och mer. En bättre tv, en nyare dator, en Ipod, nya jeans fast man har 8 par redan osv osv. I Sydafrika blir människor glada för det lilla. Mat på bordet, tak över huvudet och varmvatten i kranen, då klagar inte många. Klart de skulle vilja ha saker de med, men det är inte något som är väsentligt i vardagen. Jag tror i alla fall att det är huvudorsaken! Materialismens övertag i Sverige är så påtagligt nu när jag varit iväg två gånger. Den äcklar och stör mig lite grann. Men jag har ju inte heller något svar på hur man skulle kunna ändra på det så.. jag ska vara tyst.

Lördagen var en av mina top3-dagar helt klart! Klockan 13.30 skulle jag möta upp några av street-kidsen i stan. Jag hade ingen aning om hur många jag sagt till eller hur många det spridits sig till. När jag kommer till taxibussarna i stan så är det 15 personer där! Stranden var målet och innan dess gick vi och handlade frukt, dricka och lite chips. Jag satt och småskrattade lite åt taxichauffören som fick köra oss. Kan förstå att det inte är jättekul att slänga in 15 personer från gatan i sin buss och sen åka ensam. Kanske räddade mitt vita skinn honom lite från att vara livrädd. Haha. Ännu roligare var det att komma ner till Clifton Beach. Människor glodde verkligen. Tror inte så många kunde få ihop det. Okej om det var jag och 15 barn men nu var det människor från 14 - 45 år. Dagen var helt underbar. Jag tog en massa kort och Sabian kom dessutom! Jag träffade honom på long street natten innan när jag var ute och sa åt honom att vara där halv två. Han svarade ”jag är där från TOLV Tania”. Saken är ju dock den att jag inte har koll på hur påtänd eller inte han är, så när han säger saker är det ofta osäkert om han menar det eller kommer ihåg det dagen efter. Men han kom och det gjorde mig varm i hjärtat. Han skulle låna mina shorts att bada i, herregud, den ungen är så liten. 14 år och han ser ut som en tioåring rakt igenom. Undernärd/sönderknarkad kropp. Vi satt mest och snacka hela dagen, badade, tog en promenad. Jag satt med min kamera och 800 kr i väskan och jag var inte orlig en sekund när jag gick iväg, att de skulle ta något. Jag VET att de uppskattar det jag gör, på riktigt, och inte skulle göra något sådant. De kommer alltid försöka utnyttja mig, fråga mig om saker, be om pengar eller annat. Så pass desperata är de fortfarande och jag har lärt mig att inta ta det persoligt! Men att stjäla något av mig det tror jag faktiskt inte längre. Inte så länge de inte har tagit droger, då är det en annan sak. Michell satt och prata med mig mycket och hon grät över att jag skulle åka hem. Jag blev rörd, men vill itne hon ska känna så! Jag kommer tillbaka, och de ska alla vara vid liv då, det har jag bestämt. Dagen var underbar på alla sätt, jag är så glad att det blev av!

På tal om att stjäla saker så var jag med om en ganska kul grej natten till söndag på Long Street. Jag gick in i en liten butik för att köpa cigg. Jag hade min vita klänning med stora fickor på mig. Jag brukar inte använda de fickorna i vanliga fall men nu lade jag min mobil där i, dumt. En man bakom mig frågar en annan man ”vad gör du?” och jag vänder mig om av nyfikenhet. Det visar sig att en ev de har tagit min mobil. Han står där med den i handen och kollar mig rakt i ögonen. Jag säger bara ”jaa du, det där är en skittelefon. Jag åker hem på måndag så jag behöver den inte. Ta den om du vill, du får säkert 50 Rand för den”. Han ville inte ha den längre. Han gick ut, utan att någon gjorde något men en av tjejerna som är i soppköket ofta såg allt och sprang efter, galen. Men hon fick inte tag i honom. Lika bra det! Han var påtänd som bara den och jag vill inte ha bråk, oavsett.

Det var som en tjej från Sverige sa (när hon varit här i 2 veckor).. Jag sa att ”nej, alltså, om någon rycker i min väska skulle jag aldrig skrika efter polisen, det vill jag inte var inblandad i”. Hon säger då ”nej det är klart, man vet ju inte vad hans kompisar eller så kan göra för att hämnas”. Vad jag menade var mer att jag aldrig vill vara orsak till att polisen i det landet får tag i någon som inte ens lyckats rycka min väska. Den stryk de får och den skit de får utstå är inget jag vill bidra till. De får hellre ta min väska, så länge de inte hotar mig och gör mig rädd. Då är det lite skillnad. Som rånet förra året, det var otäckt på riktigt. Dock hade jag ändå den känslan två dagar senare ”vad har jag gjort, fan de kommer få så mycket stryk och fängelserna här är så hemska, kommer de överleva?”. Det är klyvet det där. Jag tycker ju att man ska stå sitt kast när man bryter mot lagen, men det är skillnad på lagar och lagar och straff och straff.

Lördagkvällen spenderade jag på Long street, på en klubb som heter Baseline. Jag var den enda vita där och jag ljuger inte. Det var VERKLIGEN ett färgat/svart ställe. I början känns det alltid lite jobbigt, undrar vad de tror och tänker om mig men efter ett tag så hade jag hur kul som helst. Dansade säkert i två timmar i sträck! Söndagen gick åt till att kolla på film och packa. Den här gången grät jag inte när planet lyfta från Sydafrikansk mark, för den här gången vet jag att jag kommer tillbaka!