Jag ar sen, jag vet, forlat!

De minsta pojkarna pa Heatherdale! (mer bilder finns pa facebook och i min resedagbok alias tanija)

2-4 mars

Vaknade upp med en dunderförkylning, halsont och huvudvärk på måndag morgon. Lagom härligt. Jag stannade hemma och sov mest hela dagen. Känns inte så kul att en hel dag går till spillo men vad gör man. Jag hade inte varit något roligt sällskap direkt. Kvällen spenderades hos Clint med någon timma Domino, sen pallade jag inte mer. Behövde sova. Det är ju tydligt att jag inte klarar av väderomslagningarna här, blev sjuk av samma anledning förra året med.

Jag orkade i alla fall upp på tisdagen och följde med Rebecca till några av barnens skolor. Jag har berättat om rektorns förvåning av att vi INTE får våra resor betalda av våra föräldrar. Jag försökte förklara att jag är 25 år, inte bor hemma och sällan fått något mer än det jag verkligen behövt och att jag sparat i ett år för att kunna åka tillbaka och spendera mina sista kronor här. Jag tror i alla fall att han fick sig en tankeställare! Bra! I den andra klassen vi kom till så sa läraren i stort sett ”det här och det här ska de göra, kan ni hjälpa mig med det?” och sen gick han och lämnade oss ensamma med klassen på ca 30 barn i en timma. De skulle redovisa varsin artikel för klassen, berätta om den och visa bilden. Han bad oss även sätta omdömen på deras redovisningar.. Sen hade vi inget mer att göra. Hade 30 min att fylla ut. Det fick bli lite frågor som var sammankopplade till artiklarna. De handlade mest om kriminalitet så det var frågor som ”vilka problem finns i de områden där du bor? Hur kan man lösa de problemen? Tycker du att det är viktigt att tidningen skriver om det som händer?” Läraren sa att han hade viktiga saker att göra. Frågan är hur han hade löst det om vi inte hade kommit dit? Ja, människor här är lite märkliga ibland. De tar ofta för givet att vi ”frivilligarbetare” vill jobba hela tiden, att vi kan det mesta och har tid HELA tiden och att vi ställer upp på precis allt. Vi är kanske lite sådana med? Ganska lättutnyttjade. Men men.. jag ska inte klaga. Lärde mig en hel del av det, även denna gång, som alltid när man blir inkastad i något helt oförberett!

Jag var fortfarande rejält sjuk, så det blev en tidig kväll för mig.

Onsdag och jag hade i stort sett lovat att komma till soppköket. Det gjorde jag också, trots snor, slem och hosta! Det var en väldigt lugn dag där. Hängde mest runt, tog lite kort och pratade med människor. (vilket itne är så ”bara” utan otroligt intressant varje gång). Bestämde med Damian att han ska komma till både mitt och Rebeccas barnhem och prata med de äldsta barnen. Han har ju ju som sagt levt på gatan, suttit i fängelse och jobbat sig upp till ett bra liv nu. De behöver någon som honom som berättar om det, att det inte är något att sträva efter att hamna i ett gäng. Att det inte är häftigt alls att leva det livet. De behöver någon som vet vad han pratar om. Det kommer bli grymt tror jag! Damian har tatueringen 28 bakom sitt öra. Det betyder att det var det gänget han tillhörde när han satt i fängelset. Jag såg en dokumentär om det för några månader sedan. 26, 27 och 28 är de mest fruktade gängen som startades i fängelserna för många år sedan. Jag kommer antagligen tycka det är minst lika intressant som barnen när han berättar om allt det här. Grymt att han vill ställa upp. Svaret på frågan var ”I will do it for sure, I love speaking to young people”. Sådant gillar jag!

Jag och Rebecca tog en slapp eftermiddag vid poolen. Tre timmar sol och bad och sen en timme Internet. Efter det var vi redo för hemfärd. Den skedde mitt i rusningstrafik så det tog nog dubbelt så lång tid att komma hem än vanligt. Vi var trötta idag igen och stannade hemma och slappade. Lite sugen på att det ska hända något är jag allt nu!

Det märks när jag skriver att jag kommit in i det här livet nu. Det är inte lika lätt att hitta orden och beskrivningarna för det känns så vardagligt. Som att det är saker som händer hela tiden, att det inte är något att berätta om. Det är svårt att veta efter ett tag vad som faktiskt är intressant att läsa om. Jag vet bara att det här är och kommer alltid vara hemma2 för mig. Människorna jag mött kommer alltid vara mina vänner och jag kommer minnas de resten av mitt liv. Det kommer vara jobbigt att åka hem men det kommer kännas bättre än förra gången för nu har jag faktiskt visat alla att jag kom tillbaka, att jag brydde mig och jag alltid kommer minnas de. Avslut är viktiga! (Även om jag förhoppningsvis kommer tillbaka igen så har jag tid till ett avslut nu.)

Jag vet i alla fall en sak, jag vill verkligen bo i ett varmt land. Jag mår så mycket bättre av det. Jag skulle inte ha några problem med att ha 25-30 grader varje dag. Det skulle inte vara jobbigt att gå till jobbet i värmen för jag skulle veta att varje helg, varje ledig dag skulle jag ändå kunna utnyttja till bad och sol och annat skönt. I Sverige får jag panik varje sommar för att jag måste jobba för att helgen jag är ledig på kanske det regnar och är kallt ändå. Jag saknar inte årstiderna, jag saknar verkligen inte snö och kyla. Jag mår bättre på alla sätt av att ha värme. Människor blir mycket gladare och trevligare i allmähet dessutom. Ingen behöver sitta hemma själv i mörkret för att det är för kallt för att hitta på något. Allt blir mycket mer spontant. Saker som datorer, tv, film och tvspel blir mer och mer obetydligt och mäten med människor och personlig utveckling blir en del av vardagen, inget jag måste söka mig till, det bara kommer spontant! Jag älskar att inte behöva vad jag ska klä på mig för att inte frysa och jag älskar att kunna sitta ute på natten i bara byxor och t-shirt. Jag älskar det!

Jag ligger efter nu med skrivandet och det kanns inte bra! Ska fixa det i morgon nar jag ska till stan, lovar. Det hander sa himla mycket har och eftersom vi inte har internet hemma sa ar det svart att uppdatera ofta. Hoppas det ar ok!