.

Det är bara tomt. Det känns bara konstigt. Det känns rätt, men så fel. Jag hoppas verkligen att det kommer vara ok nu, inte allt för mycket smärta. Det går ju inte undgå, men det går att behandla det på olika vis. Jag vill att det ska funka ok. Kanske är det jävligt naivt och tro det, men jag vill ändå hoppas. Jag fattar inte hur det kunde bli så här. Jag tänker efter, och jag vet vilka problemen är/var och att det är för stort för att kunna laga, men vet ändå inte HUR det blev så. Jag försöker se det positivt men det är inte lätt. Det SUGER just nu faktiskt. Jag lever i en liten bubbla känns det mest som och tänker på framtiden och vad den har att erbjuda. Framtiden får mig att se ljus.

En sak vet jag, att jag är så glad över att ha alla er vänner som verkligen ställt upp på mig, som orkat lyssna på alla turer fram och tillbaka och som bara finns. Tack, utan er hade jag nog inte klarat av det här.