gör om lite

Det jag försökte skriva om tidigare när det kommer till kärlek så var det så sjukt att läsa det efteråt. Jag menar det inte. Inte så. Det enda problemet jag har är att jag är LIVrädd för att någonsin bli kär igen. Jag skulle antagligen ta till många medel för att slippa bli det. Jag orkar inte släppa nån inpå igen. Orkar inte bli sårad och gräva ner mig igen. Jag har bestämt att jag inte ska bli kärKÄR innan jag åker iväg. Det vore så dumt så dumt.

Jag vet inte hur man umgås med någon man gillar, tycker om, dras till, har kul med (när man dessutom inte vet alls hur han tänker om situationen) och jag inte VILL att det ska bli helt seriöst, men inte heller vill att det ska ta slut. Det låter inte så bra. Det låter lite som att jag är en douchebag. Men så behöver det ju inte vara. Det kan ju vara så att det är samma spel, åt båda håll, men jag vet inte om det? Kanske är det så att jag skulle kunna bli kär och kanske ÄR jag det fast jag inte har kontakt med det ordentligt, allt annat är försvarsmekanismer för att jag ska slippa falla dit igen. Jag vet inte alls vilket av alternativen som stämmer. Ingen jävla aning.

Men nåt känns märkligt och jag vet inte vad. Jag har INGEN koll på mitt känsloliv längre. Kär? Arg? Ledsen? Glad? Kåt? Myssugen? Ensam? Lycklig? Nere? Jag vet typ aldrig var jag är i det där. Det pendlar. Eller mest känns det tomt, som att jag inte har några känslor alls. Inga jag känner efter med i alla fall.

Fy fan vilket nattsvammel.

Jag har i alla fall en ettårig plan som ska få mig på bättre tankar, DET är faktiskt pepp som fan!

En sån här kväll är ett sms eller samtal till Micke inte långt bort. Men jag håller mig nu!