Tanja var några månader gammal när kriget bröt ut 1992. Igor hade fyllt sju. Beväpnade bosniska milismän trängde sig in i huset där de bodde. De slog sönder inredningen och våldtog kvinnorna.
Tanjas pappa Velimir tvingades se på. Hon skulle snart fylla ett när de flydde från det brinnande huset.
Under kriget levde de som internflyktingar. Pappan skickades till fronten medan mamma Slavica och barnen gömde sig undan bomberna. Igor minns ljudet av granater som följde honom till skolan. Varje dag under flera år.
Då var Tanja bara en liten flicka.
När kriget var slut 1995 flydde de igen – bort från Vogošca utanför Sarajevo till Vlasenica.
När Tanja gick i femman kom en pojke in i hennes klassrum, han förde pistolen mot munnen och tryckte av. Blod och hjärnsubstans stänkte ner eleverna i klassrummet.
Efter det slutade Tanja att gå till skolan.
Till slut tvingades de lämna huset som de tillfälligt bodde i. Då bestämde de sig för att fly till Sverige.
På mottagningsenheten i Solna fick Tanja och hennes familj avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd efter bara tio dagar. När det sista hoppet om en framtid slocknade för Slavica och Velimir slocknade även Tanja.
Tills slut låg hon i blöja, totalt avskärmad från omvärlden.Tanja hade bara pyjamas och tofflor på sig när polisen bar ut henne till bilen som skulle föra familjen till flygplatsen och vidare till Bosnien den 8 juni 2004. De hann varken packa eller klä på sig.
Tanja som snart skulle fylla 13, men som enligt läkarintyget var hjälplös som en baby, tvångsavvisades från Sverige. Familjen lämnades på flygplatsen i Sarajevo utan någonstans att ta vägen.
Sin 13-årsdag firade Tanja på en parkbänk.
Fyra år senare har parkbänken bytts ut mot två små rum som familjen med nöd och näppe kan betala hyran för.
– Jag hoppas att vi ses igen, under bättre förutsättningar, säger Igor innan vi åker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar