ordbajseri

Jag kommer kräkas ut lite svammel nu, behöver det känner jag. Läs om ni orkar.

Jag vet jag säger att jag mår bra och det ÄR sanningen. Dock finns det alltid ett "men" i mitt liv. Så är det även denna gång. Jag mår bra MEN inte hela tiden och det är mycket som gnager i mitt huvud. Det viktiga är att jag mår bättre hela tiden, det går åt rätt håll. Vad som gnager i mitt huvud, det ska jag ta och tala om för er i skrivande stund.

Jag hade en riktig skitkväll igår. Jag hade en sak i huvudet hela dagen, som jag fick reda på i söndags. Något som verkligen får mig att få ont i magen och må dåligt. Det sitter på mitt samvete nu, även om jag vet att det INTE är mitt fel eller mitt ansvar. Jag får bara så ont när jag försöker tänka på hur jobbigt det måste varit för dig under alla år. Jag förstår inte hur jag inte kunde veta eller förstå och det gör ont att jag inte kunde stötta dig i det. Önskar det fanns nåt jag kunde göra.

Så en andra sak som stör mitt välmående. Som gör att jag inte känner mig 100 på topp. Ett störande ting som jag önskar jag kunde vara utan. Närhet. VARFÖR har människan så svårt att vara ensam. Vara med sig själv och inte hela tiden söka sig till någon annan. Ok om man är kär, letar efter den rätte och vill ha ett förhållande. Men jag vill ju inte det. Jag KAN ju inte det just nu. Kan inte ge mig in i något seriöst, eftersom jag åker till Sydafrika i vinter och sedan inte vet alls var jag tar vägen. Det finns inte tid och rum för en pojkvän. Så långt är det väl inga konstigheter men det kommer nu:

Varför måste jag då ha NÅN att sova med ibland, att umgås med mer än som vän, att ha sex med???? Varför? Varför klarar jag mig inte ensam? Jag vill ju inte att något jag gör leder till att jag blir någons flickvän. Men varför är det så svårt då att bara umgås med vänner, hänga, gå på krogen, fika, träna, jobba och sen gå HEM ensam, sova ensam och INTE ens tänka på nån överhuvudtaget? Varför måste det alltid finnas någon där som man KAN sms:a till om man vill, eller nån man kan gå hem med när man varit ute på krogen eller nån man kan sova hos en vardag? Jag förstår inte det där.

En tredje sak; Jag funderar på om jag inte kommer kunna bli kär igen, på riktigt, på jävligt länge? Jag känner mig som en iskall häxa. Som någon som bara leker med folks känslor. Men jag KAN inte. Jag tror till och med jag försökt att känna mig kär. Jag har varit i situationer där jag nog, om jag var gamla vanliga Tania faktiskt fått fjärilar i magen. Nu säger det bara stopp. Jag kan känna mig lite småförälskad, ni vet lite fånigt pirrig om jag ser någon speciell person eller om någon säger något speciellt om personen. Men när det väl gäller, då känner jag bara "du är fin, jag tycker om dig, men nu räcker det". Jag vill inte öppna upp mig för nån, vill inte släppa nån nära inpå, vill inte riskera att bli sårad.

Visst passar det kanske bra just nu, eftersom jag ändå inte kan ge mig in i nåt seriöst med någon ändå. Det jobbiga är att jag är rädd att jag ska vara så här hur länge som helst sen, mot alla, i framtiden. Att även om jag träffar bästa killen så kommer jag inte våga. Jag vill inte bli sån.

Jag har alltid varit en känslomänniska, som tycker, känner, upplever saker på direkten. Men nu känner jag mig inte sån längre, det känns väldigt trist. Och inte speciellt bra alls.

---------