natten får min hjärna att sätta igång.

Hemma. Var är det? Jag vet inte. Känns inte som jag haft ett Hemma på väldigt länge. Det har inte gjort mig något. Jag bara funderar lite på det. Hur kommer det sig att jag är helt ok med att ha det så här. Det är ju inte "normalt". Det är inte vad Svenssons skulle tänka att man "bör" göra när man nästan är 26 år. Jag är ju dock inte så himla Svensson och har lite svårt för allt det där som någon bestämt att man ska ha barn, hus, man, hund, utbildning, fast jobb osv när man är 30. För inte fan har jag kommit dit om 4 år.

Jag vill nog aldrig riktigt dit. Är det så konstigt? Jag vill ha barn, nån gång, men vet inte när. Och jag blir mer och mer säker på att jag vill adoptera. Av många anledningar, som jag inte tänker gå in på nu. Då måste jag hitta nån annan som är med på det och det tror jag inte är så lätt. Så många som verkar tycka det är viktigt att föra sin säd vidare liksom. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Hur som, skulle ju inte gå in på det! Jag vill resa mycket mer, jag vill se mer av denna värld innan jag slår mig till ro. Sen är det ju det där med var jag vill slå mig till ro? INGEN aning. Mjölby nej. Linköping är och har aldrig varit hemma för mig på det sättet. jaha, sen då? Sydafrika med Barn? Njae Sydafrika är hemma för mig som fan, men inte hemma för alltid... VAD FAN ska det vara så svårt för.

Hur kommer det sig att det finns dom som jag växt upp med, som haft samma omgivning och samma vänner, samma skola, samma lärare osv osv som nöjer sig med att gå ut gymnasiet, jobba lite, skaffa pojkvän, klämma ut två ungar och sen bosätta sig i sina föräldrars gamla hus eller nåt sånt, jobba inom vården år ut och år in och leva på sin mans pengar? Thats it? Jag säger INTE att det är nåt fel på det, jag har bara så jäkla svårt att förstå det. Och jag är avundsjuk!! vad enkelt det skulle vara...

Men jag väljer den komplicerade vägen. Jag tror den kommer kännas bättre den dagen jag dör. Jag vill INTE ångra sånt jag INTE gjorde, det är min största skräck, att ligga där på dödsbädden och tänka "vad FAN gjorde jag aldrig det där för, som jag alltid drömde om". För det ÄR möjligt att göra nästan vad som helst, bara man verkligen vill. Det tror jag.

Man behöver bara vara lite egoistisk och göra allt man gör för sin egen skull, så länge det inte sårar andra för mycket. Och även då, när det sårar, så kan det faktiskt vara rätt väg ändå.