nattgrubbel.

Jag har längtat efter våld
Efter hämnd och mer förnedring
Men den stora stora rädslan
Är inte här ikväll

----

Jag är livrädd. Verkligen verkligen livrädd. Jag orkar inte bli besviken, sårad eller lurad igen. Hur gör man för att inte vara rädd? Jag vill bara våga vara den som öppnar upp och släpper in och ger värme, men jag vet inte hur man gör längre. Så jävla rädd att det ska göra så där förbannat ont igen ni vet.

Men jag vill inte ha det som jag hade i höstas, det behövde jag då, det var precis lagom på alla sätt. Jag vet nu att jag inte försökte intala mig själv att jag inte var kär eller att jag tryckte undan mina känslor. Det var som jag trodde hela tiden, jag behövde ha det på den nivån och det blev aldrig till något mer och jag vill inte ha det till något mer. Har insett det nu och det är jävligt skönt, framförallt att jag hade rätt och kunde känna igen mina egna känslor och vad de betydde. Det är viktigt för mig. Han är en jättefin person och jag tycker jättemycket om honom, och kommer alltid minnas tiden med honom som nåt bra, men det skulle inte vara mer än så, jag vet det nu. Jag saknar honom inte ens på det sättet och jag bryr mig inte om vad han gör när han inte är i stan och jag kunde göra som jag gjorde i helgen, vilket säger en hel del. Jag är och var aldrig kär i honom. Tyckte om. Precis som jag oftast skrev i höstas med, att jag inte var kär men tyckte väldigt mycket om. Tror det var alla runtomkring som fick mig att tveka på om jag kanske tryckte undan mina känslor och låtsades att det inte var mer. Alla som frågade om jag verkligen inte var kär och att det verkade som att jag var det osv osv.. Men så var det inte. Jag var inte redo för nåt sånt, och mina känslor var inte så starka heller. Det var fint och bra men inget mer helt enkelt. Ibland ska man lyssna på sig själv och inte alls på andra, ja oftast faktiskt!

Jag kanske kanske har kommit ännu ett steg till i rätt riktning från var jag var för ett år sedan..