blundar och inser

Jag kan faktiskt inte riktigt förstå. För jag VET att det var på riktigt. Och det var bra. Det var sjukt bra. "jag kommer bli jättekär i dig". Jag vet också vad du sagt om det förflutna, allt som du kände och tänkte då. Tro mig, det kommer inte bli bättre, det blir det inte. Tyvärr. Jag har varit där, jag vet exakt. Man tror man kan glömma och förlåta, men allt man gör är att gömma det i bakhuvudet och då kommer det alltid tillbaka. Jag vet, du är inte redo, men vad finns det att inte vara redo för mer än att vara kär? Inte så att vi kommer flytta ihop nästa vecka och vi kommer inte ens ses jätteofta, så vill du ta det lugnt är väl det här bästa sättet.

MEN, jag vet ju inte, har du massa känslor kvar för henne, ser henne som en potentiell flickvän igen, då har jag inte mycket att komma med. Då vill jag inte vara med. Jag tycker så hemskt mycket om dig. jag har aldrig varit med om någon som är så lik mig, som är så förstående, som är så snäll, som är på samma nivå och som är klok, snygg och lättsam på samma gång. Jag har inte känt mig så attraherad av någon på år! Jag har aldrig vågat säga saker på det här sättet till nån förut och har aldrig öppnat mig så fort och gett av mig själv förut. Jag kan inte titta på dig utan att ge dig en puss, jag kan inte gå förbi dig utan att ta på dig, jag kan inte vakna upp bredvid dig utan att ge dig en puss det första jag gör. jag vill bara ha mer och mer av dig och lära känna dig mer och mer.

"jag vill hamna på noll igen. Jag behöver tid"

Men vad gäller under TIDEN då? Fy fan, jag är INTE bra på det här, och det slutar fan alltid SKIT för mig, jag har varit här förut. Jag har varit den snälla tjejen som väntar och hoppas och sen bara, som ett slag i ansiktet, får veta; "nej men jag vill försöka med henne igen, förlåt, du är en jättebra tjej, nästan lite FÖR snäll"

FÖR SNÄLL?? jaja, ska bli en skit som alla andra kanske?

Nej, slut på skit nu. Nu blir det Liseberg och det mina vänner, är inte fy skam!