sova?

Gud, somnade inte förren vid två och hela jävla natten har jag drömt mardrömmar. En jävla massa SKIT helt enkelt. Usch. Hade ett jättelångt samtal med Jacob igår om ångest, framtidsoro och allt sånt där. Det är inte så jävla lätt. Jag vill så många saker och just nu är jag FAST här ett år i alla fall och det är lite läskigt faktiskt. En bit av mig vill inte ha det så, vill inte ha tryggheten, jag vill bara resa och träffa massa bra folk och göra kul saker. Men samtidigt har jag längtat efter en fast punkt. Fy fan, jag vill vara 30 i stället för 25. Tror inte det spelar roll egentligen, men det känns skönt att tänka så just nu. Då borde man väl ha koll på livet? Vet att det absolut inte behöver vara så, men som sagt. Skön tanke.

Hittade ett inlägg från december 2009 där jag säger en hel del saker som fortfarande snurrar i min skalle. Och jag behöver läsa det här ibland för att komma ihåg att det är bättre nu än förut. Mycket bättre. Jag hanterar ångesten mycket bättre och jag är på väg åt rätt håll!

Här är delar av inlägget.

Många val har gjorts som tagit hårt, men som varit behövliga. Nu börjar jag inse att det var val jag var tvungen att ta, annars hade jag stått still, jag vet inte hur länge, och antagligen bara sårat mig själv och andra mer och mer för varje dag. Jag kan inte skylla allt på andra, att jag inte litar på andra, att andra sårar mig och gör mig illa. Någonstans har jag en stor del i det också. What goes around comes around.

Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra med mitt liv. Men måste man veta det? Är det inte viktigare att veta vad man vill NU? Jag orkar inte leva efter ”vad jag ska bli när jag blir stor”. Jag är ganska stor nu och just NU vill jag göra det här. När jag kommer hem, ja vem vet vad jag ska göra då? Jag vill verkligen leva i nuet. Något jag aldrig varit speciellt bra på men börjar lära mig sakta men säkert.

Jag vet att hösten hemma i Sverige var en av de bättre höstar jag haft på länge. Även om saker varit konstiga och jobbiga så har jag mått ganska bra för första gången på en väldigt lång tid. Jag tror som sagt inte det handlar så mycket om andra, utan att jag nått en punkt där jag börjat inse vad som är viktigt för mig och mitt välmående. Visst har jag träffat en hel hög med underbara människor och utan Lollo, Matilda, Johanna, Martin, Oskar, Linus, Macke, Kim, Basse och en hel del andra hade jag kanske inte tagit mig dit jag är just nu i mitt välmående. De har en stor del av det, men det är JAG som orkat kämpa mig dit. I somras var jag nere på botten, så långt som det bara går. Jag har aldrig slutat äta för att jag mått dåligt förut, inte under så lång tid. Jag försökte verkligen äta men kunde inte. Jag hade extrem ångest varje dag och det mesta kändes bara meningslöst. Varje morgon var en jävla kamp att ta mig ur sängen.. Nånstans i den skiten kom jag till en vändpunkt där jag kände att nu får det fan vara nog. Jag kan inte sitta och tycka synd om mig själv längre och det är bara JAG som kan göra nåt åt det, ingen annan. Och jag lyckades vända all den där skiten till något bra. Som tur var. Jag levde inte hösten som ”jag står ut, jag åker ändå till Sydafrika snart”. Jag levde den i nuet, varje dag i höstas har varit en ny dag där jag velat göra saker, träffa folk, hitta på kul grejer och ta vara på varje dag och inte bara se det som en väg till Sydafrika. Jag trodde aldrig jag skulle kunna leva så. Men det har jag gjort. Äntligen. Även när saker varit egentligen ”bättre” för mig (enligt det som anses vara bra som jobb, pojkvän, lägenhet, vänner, skola osv) så har jag alltid mått dåligt i mig själv och haft saker som tryckt i mig. En osäkerhet för precis allt. Den känslan är lite borta och jag känner mig mer glad nu än jag någonsin gjort, i hela mitt liv.

Att jag alltid, på nåt sätt, har ett brustet hjärta. Att jag alltid har något i mig som så lätt kan få mig att må dåligt igen, trots att det inte är det. Jag tror att jag under en väldig lång tid framöver kommer få fortsätta att kämpa emot den känslan, för det gör jag varje dag fortfarande. Jag börjar dock hitta vägen för att slippa känslan. Aldrig ensam, alltid ensam ni vet. Jag har en ensamhetskänsla i mig hela tiden. Men den försvinner oftare än förut. Jag börjar kunna öppna upp mig för andra och släppa andra innanför skalet. Jag tror mina vänner känner av det med. Att jag vågar och orkar låta de lära känna mig lite lite mer. Problemet ligger ju inte hos mina vänner, utan hos mig själv. Jag får för mig att jag är ensam och att ingen förstår mig och att jag inte duger för nån. Egentligen är det ju jag som inte låter nån veta eller se vad jag känner och hur ska de då kunna förstå mig?

Jag har börjar bygga min egen väg nu och var den går, det vet jag inte än, men den kommer inte göra en Usväng och gå tillbaka igen... Hur mycket min hjärna vissa dagar vill, så kommer jag fortsätta framåt. Det är det enda jag vet.. resten, det får framtiden avgöra. En dag i taget som sagt.. NUET. Inte DÅ eller SEN. NU!