I Västerås har dom konstiga namn på gatorna.

Men det är dock så mysigt att vara ute och gå mitt i natten i
höstkylan med luvan på huvudet och handen i någon annans hand.

Det är bara jag som kan veta. Jag får väl stå mitt kast som Matilda så klokt sa till mig. Jag prioriterar mitt hjärta framför min hjärna. Sådan har jag alltid varit, på gott och ont. Mest ont tyvärr, men det goda vinner ändå över det onda tillslut. Det vet jag.