Ensam? själv?

Jag gick hem från jobbet i någon slags sommar/vår kväll. Det luktar så gott ute nu ni vet. Och sånt gör att jag börjar tänka. Jag tänkte på det här med kärlek. Hur lite jag saknar det just nu. Det är en så otroligt skum känsla. För jag har inte kännt mig glad över att vara ensam/själv i hela mitt liv. På riktigt. Jag har varit "kär" eller "intresserad" eller "olyckligt kär" av någon varje dag sedan jag var 10 år ungefär. Det är sant. Det har alltid varit NÅN där. Och jag har alltid velat HA någon. Nu finns det kanske nån, på det sättet att jag har nån att smsa med ibland och träffa ibland och sånt som ingår i det..... Men jag vill inte mer. Jag vill vara själv. Jag vill bara vara själv. Jag kan inte se mig själv i ett förhållande just nu. Kan inte tänka mig att gå den vägen med någon just nu. Kan inte se mig själv att bara vara med en person och lova honom massa saker och offra en massa tid som jag kan lägga på andra saker för honom. Det jag har nu, det är när det finns tid över, efter allt annat. Efter kompisar, efter jobb, efter fotboll osv.. För en gångs skull sätter jag livet framför kärleken. Om man kan säga så? För jag tror inte Livet går ut på Kärlek. Jag tror livet går ut på lycka. Och Lycka, det finner vi på olika sätt allihopa. Jag tror att mitt sätt att hitta lycka, det är att göra saker jag mår bra av. Inte bara att vara med någon jag älskar. Det klarar jag mig utan, men att göra saker som gör mig lycklig, det klarar jag mig aldrig utan.

jag vet inte om ni förstår ett ord av vad jag säger, om ni förstår skillnaden? Men så är det i alla fall i mitt huvud just nu.