Du.

Det är bara så. Det är du. Du du du. Jag kan inte göra något annat. Jag hoppar från ett högt stup nu, men hoppas att jag landar ok. Jag vill. Jag följer hjärtat. Det gör jag alltid och jag har aldrig kunnat göra nåt annat. Hjärtat är starkare än hjärnan, så enkelt är det. Vad har jag egentligen att förlora? Kanske lite självkänsla, men den går alltid att bygga upp.

Och tänk om det faktiskt går bra? För en gångs skull? Det kan jag aldrig veta i förväg.