När jag träffade Jacob som bodde i Västerås tyckte jag att avståndet var fruktansvärt jobbigt. Nu har jag någon i Frankrike och tycker inte det är hälften så jobbigt. Kan det bero på hur jag känner och att det känns på riktigt? Följer hjärtat och får se var det tar mig. Jag har varit med om att falla nerför förut, men jag tar mig alltid upp igen. Jag är inte lika rädd som vanligt. Jag tycker om det.
Jag tycker om honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar