honesty

Jag vet varför jag hatar att sätta ord på en relation. Jag gillar att säga "jag träffar nån, that's it, det fungerar bra för mig". Så fort något blir för seriöst så är det plötsligt väldigt läskigt och rädslan att förlora kommer för nära. Det är väldigt löjligt dock, för vad spelar det för roll vad man kallar det, förlusten skulle bli lika stor i vilket fall. Jag har svårt att låta någon komma för nära, det blir lättare så, när det försvinner, då har jag gått mista om någon "som ändå inte kände mig". Dessutom är det så himla svårt att se mig själv i ett förhållande, vad det nu innebär.

Sanningen är väl mer att jag inte haft något sunt förhållande, någonsin, så jag vet inte riktigt vad man ska förvänta sig heller. Det blir svårt då att ge sig in i något igen, när det enda man har erfarenhet av, är idioter..

Dessutom är jag så hemskt van att vara singel, och allt vad det innebär, så jag vet inte om jag kan bete mig som man "bör"..

I'm a weirdo. 

I know why I hate to put a label to a relationship. I like to say "I'm seeing someone, that's it, it works well for me." As soon as something becomes too serious, it's suddenly very scary and the fear of losing is too close. It is very ridiculous, however, because; does it matter what you call it, the loss would be the same in either case? I find it hard to let anyone get too close, it will be easier then, when it disappears, then I just lost someone "who still did not know me anyway."

The truth is honestly more that I have not had any healthy relationship, ever, so I do not really know what to expect from a good one. It becomes difficult then to get into something serious again, when the only thing you have experienced, are idiots ..

And also, I'm so terribly used to being single, and all what that means, so I do not know if I can behave as I "should" ..