nehepp

det blev inget av det där som jag var så rädd för.
det var ju skönt det på ett sätt. men kanske hade det varit det bästa som sagt. vad vet jag. det jag vet idag är att det här är helt sinnessjukt. jag vet varken ut eller in. jag har så mycket känsor i kroppen som jag inte kan sätta på plats alls. som jag inte vet var de tillhör. jag har så mycket viljor i kroppen som jag inte vet vad de betyder.

det jag vet är att om det ska funka så kommer det inte kunna bli nån resa till sydafrika igen. men senast idag läste jag saker som gör att jag fan måste tillbaka:

Irina berättar
Vart besok pa pojkhemmet i fredags rorde upp sa mycket kanslor i mig att jag tappade all kontroll over mig sjalv och mitt humor!
Pa taget till hemmet motte jag en av pojkhemmets aldsta Ashley.
Han halsde knappt, bara nickade lite.
Jag hade stalsatt mig infor mojligheten att killarna skulle ignorera mig. Tania vet vad jag menar: dom har killarna ar inte ignoranta av naturen men har svart att visa kanslor och oppna sig. Dessutom ar nagra av dom aven valdigt blyga.
Nar vi gick av i Lansdowne kramade Ashley anda om mig och borjade skryta om sin nya flickvan... Hans tredje pa 3 manader.
Allt var som vanligt.
Utanfor pojkhemmet stotte vi pa Jonathan, Jessi och Anthony. Blev jatteglad att se dom och annu gladare over att dom verkade glada over att fa se mig.
Otippat var det Jonathan som forst gav mig en jattekram, han som enligt mig varit en av dom svaraste att lara kanna.
Patricia och Dawn menade att pojkarna saknar mig och Tania. Nar Bernhard dok upp lite senare, sa han samma sak och det betydde 1000 ggr mer att hora det fran honom!
makillarna hade fortfarande inte dykt upp efter en timme sa jag o mamma tog en promenad till parken dar vi hittade dom upptagna med att spela fotboll tillsammans med vanner och grannar.
Har man jobbat med dom har killarna vet man hur svart det ar att fa nagon respons eller halsning, sa nar flera av dom tittade upp fran spelet, log och vinkade, kandes det som att vinna hogvinsten pa lotto.
Underbart att se dom trivas och spela.
Sag att dom tva yngsta, Rushan och Eben, gick lite at sidan och da passade jag pa att ga over och ge dom bamsekramar. Eben var lite smaskadad, blyg och dampad och nar han kramade om mig klamde han sa hart att jag fick en stor tjock klump i halsen.
Dom ar sa stolta och fina, och tuffa infor varandra, men jag vet att dom ar lika mjuka och blodiga i hjartat, som jag.

Hur fan gör man när man vill två saker som inte går att kombinera? hur väljer man?