over?

jag tror det är på riktigt nu.
det gick så lugnt och sansat och "vettigt" till.
det var som att det var en självklarhet som sjönk in i oss.
det gjorde ont. men inte på samma sätt.
och det är en konstig känsla men jag har nåt slags lugn över mig.

men ni känner mig. i morgon har jag säkerligen panik och tjuter som fan.