Idag var jag på pojkhemmet. Det var med delade känslor jag gick därifrån. Det var så himla kul att se killarna igen och alla verkade uppenbart glada att se mig igen! Dock var Ashley inte kvar! Han som var en av de äldre med lite ordning på. Han var alltid trevlig, gick i skolan/jobbade, var alltid social, satt ner med oss och pratade mycket och var allmänt ”skötsam”. Nu är han 18 år och det är meningen att de ska hjälpa honom att flytta och i 8 månader har de chans att komma hem och se så att allt funkar bra osv. Ungefär som ett utslussningeboende här i Sverige. Dock hade han nåt problem med polisen och när de gick dit för att prata om det så lackade han ut totalt och gick hem, packade sina saker och drog. Han bor nu hos sin tvillingbror som vägrat bo på pojkhemmet i flera år och som håller på med droger och andra saker som inte är det bästa direkt. Det gör mig så ledsen i hjärtat och det känns bara hopplöst. Han var den sista jag trodde skulle hålla på så. Jag ska verkligen försöka åka och hälsa på honom. Vet inte vad det skulle hjälpa, men någonstans så VET jag att han tyckte bra om mig och hade någon slags respekt för mig. Jag vill bara visa att jag bryr mig, var han än bor och vad han än gör. Kanske kanske får han sig en tankeställare som spelar lite lite roll i framtiden. Jag tror ju inte jag kan ändra hela hans inställning direkt, men som sagt, kanske lite lite? Kalla mig naiv om ni vill, jag kallar det bara omtänksam och en tanke att små små saker faktiskt också spelar roll..
Var de andra två är, Rushan och Eben, ska jag ta reda på mer om, på måndag. De är i alla fall på var sitt annat pojkhem. Lite större ställen med mer ordning, rutiner och så. Jag hoppas det ÄR så med, inte bara som de säger! Jag ska som sagt ta mig dit också och hälsa på. Jag vill se allt med egna ögon. Det är något jag lärde mig förra året, man ska inte tro på allt människor berättar. Det är mycket förskönande eller överdrifter av saker och händelser. Mycket handlar om avundsjuka eller rädsla att inte duga tror jag. Att de ska visa för oss europeer att det fungerar här också, med socialt arbete. Dock gör det ju inte det alls, om man jämför. Det är så mycket som saknas!
På kvällen följde jag med Rebecca till Heatherdale igen. De hade Alla Hjärtans Dag - fest för alla barnen. Mat, efterrätt, disco, godis och massa annat skoj. Det var hur kul som helst och jag är som sagt helt kär i de små pojkarna på 3-4 år! De är bedårande. Speciellt har jag fastnat för lilla Ronaldo. Han är pytteliten, pratar jättetyst och är ganska blyg. I början prata han inte alls, utan bara pekade och visade saker. Jag har inte jobbat med små barn så jag vet inte, men är det vanligt att man kan gå på toa själv och att man inte sitter ner o kissar då? Han gick in, drog fram ”den” och stod där och kissade som en vuxen karl. Haha, det såg bara så roligt ut. Men det kanske man gör när man är knappt 4 år? Jag trodde bara att man satt ner fortfarande. Haha. Ursäkta att jag kommer in på kisseri. Han är i alla fall helt underbar den pojken!
Ronaldo:
Som vanligt är det också killarna mellan 15-18 som jag ”connectar” bäst med. De är så otroligt roliga och lätta att prata med på ett avslappnat sätt. Jag är liksom mig själv i de situationerna och vet vad jag ska säga och göra. Jag känner mig respekterad och accepterad, det är en skön känsla.
Vi är så trötta efter 4 timmar med 45 barn, hög musik, massa dans och fotande så det blir ingen utgång eller så ikväll..
14/2
Idag har vi vilat vara rodsvedda kroppar (jag har asont pa handerna och axlarna..) Vi har gatt i lite affarer i Claremont, som ligger med 30 min promenad + taxibuss 5 min bort. Jag har inte kopt nat an, vantar lite med det. Kollar lite rent allmant. Jag kommer skriva om dagen ikvall i stallet och lagga in nasta gang jag ar vid ett internet..
Ta hand om er.Puss
lite andra random kort: Fler finns att se pa www.resedagboken.se (alias: tanija)
Marshal:
Nagra av barnen under middagen:
Ricardo och Lorenzo:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar