"Det är en fröjd att läsa det du skriver. Det har du verkligen utvecklat tycker jag. Det är så mycket känslor i det. Det märks att du älskar landet och det du upplever. Kommer du att kunna stanna i Sverige? Kram Åsa"
Ett sms som fick mig att stanna upp. Är Sverige verkligen något för mig? Resten av mitt liv? Jag vet att jag har många jag skulle ha svårt att lämna. Men kommer jag känna mig tillfreds i Sverige? Kommer jag orka med ca 50 kalla, mörka vintrar till? Jag försökr att inte tänka på det, bara njuta av tiden här...
2009-02-18
Knappt fem veckor kvar, jag räknar redan ner tiden, vilket jag inte borde göra. Det gör mig ju bara nedstämd. Jag önskar jag hade kunnat stanna längre! 6 veckor kanske låter mycket med det är det verkligen inte. Det är så mycket jag vill hinna med. I dag var jag och Rebecca i Cleremont. Vi gick lite i affärer och sen skulle vi försöka hitta någonstans att hyra en vespa. Men det fanns bara att köpa, inte hyra. Ska se om det finns inne i stan i stället. Det vore skönt att ha en att dela på i alla fall. Då blir det lättare att stanna längre på jobben och träffa alla barnen mer och lättare på helgerna att ta oss till stranden osv. Vi får se vad det kostar.
Tiden rann iväg och jag kom inte till Margarets House förren vid 17. Blev bara en timma där. Fick träffa Lwando idag också, det var kul! Han är så jäkla rolig och charmig den killen. Ironisk så det bara skriker om det och ni som känner mig vet ju att ironi är lite av min grej. Jag blev bjuden på mat där, trevligt. Det är en stor skillnad mot förra året. Killarna verkar må mycket bättre och stämningen är mer avslappnad och alla pratar mycket mer med mig. Det känns så himla bra! Men det är ett stort tomrum efter Ashley, Eben, Rushan och Jonathan. Det märks att de inte är där. Jag saknar de så mycket och kan inte förstå hur det ska kännas när jag träffar dem, om jag träffar dem. Nej, inte OM, jag SKA träffa dem! Jag måste det, annars åker jag hem med ett stort hål i mitt hjärta, det vet jag.
Jag börjar sakta men säkert känna mig mer trygg här och det är en lättnad. Jag tycker ändå att det är ok, det jag känner, med tanke på att där jag bor anser vara ett stort ”gettho” i Kapstaden. Jag var mer nojjig förra året, innan rånet med. Dock var det området värre än där jag bor nu.
Vid sex blev jag upphämtad av Anthon och Jordan. De var mina grannar förra året och Jordan var inne hos oss nästan varje dag. Hon är 5 år och en av de sötaste och smartaste femåringar jag någonsin träffat. Anthon berättade att hon hade gråtit i dagar när jag och Irina åkte förra året och hon drömde om oss på nätterna. Sötnos! Ska hitta på något med dem någon dag, grilla en kväll kanske. Anthon kan även hämta mig från jobbet några kvällar i veckan för 40 kr, helt ok med tanke på att jag vet att de behöver pengarna och att de har en bit att åka nu när de flyttat. Hade det varit en främmande person hade det inte kännts ok att betala så mycket. Oh, Jordan, jag har saknat henne!
Rebecca hade för övrigt en hemsk dag på jobbet igår. Ni kan läsa om det i hennes resedagbok. (Alias rebeccas). Hon blev till exempel vittne till när en av tjejerna misshandlades brutalt av sin mamma och en annan flicka av sin pappa. De har nämligen blivit hemskickade till sina föräldrar som straff för att de rymt iväg en hel natt. Helt jävla sjukt! De ska hem till sina föräldrar som är anledningen till att de bor på barnhemmet. De tror dessutom att det är för alltid (dock ska de få komma hem på söndag igen men det vet inte det). Jag förstår inte hur de tänker. Det finns ingen logik. Ingen alls. Jag blir så arg att det kokar i mig och när Rebecca kom hem och berättade det här så fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka av ilska, för att inte få Rebecca att må ännu sämre. Det gör mig så arg att socialKÄRRINGARNA här inte har någon som helst pedagogisk känsla och bara tror på straff för allt ”dåligt” som barnen gör. Visst finns det de som förstår bättre, men de är inte många, enligt min erfarnhet. Tänk er själva. En av flickorna bor på barnhemmet för att hennes pappa dagligen våldtar och misshandlar hennes mamma framför hennes ögon. Nu ska hon hem dit igen. De kunde lika gärna slå henne och psykiskt misshandla henne på plats i stället. Det skulle säkerligen vara bättre (mindre dåligt), då är det åtminstone inte hennes föräldrar som är inblandade. Hur fan ska dessa barn kunna växa upp med en vettig syn på livet, med hopp att kunna lita på människor, kunna lära av sina misstag och bli välmående fungerande vuxna? Visst ska man få konsekvenser av dåligt uppförande av olika slag, men det måste vara saker som ändå får barnen att få förståelse, respekt och känna tillgivenhet och tillåtas lära av sina misstag. Det kan aldrig få vara saker som får de att må psykiskt dåligt, blir rädd för de vuxna på barnhemmet och framförallt känna hat och rädsla. Visst, de kommer kanske aldrig göra om det men hur kommer de må efter de här fem dagarna hemma? Det är fem dagar som kan komma att förändra dem för alltid, få men för livet. De kommer inte få respekt för socialarbetaren, de kommer bara tycka mer illa om henne och antagligen trotsa henne igen. För barn har inte alltid kunskapen att se konsekvenser av sitt handlande. De handlar för stunden för att de är ledsna, arga, missförstådda, uppgivna.
Jag önskar jag kunde göra mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar