vad ar hemma?

2009-02-19
Jag har varit lite nere idag. Tror jag tänkt på allt lite för mycket. På mitt liv, på min framtid. Jag är så kluven och det gör ont. Jag vill få hit er alla, alla viktiga människor. Vill dela med mig av det här till er. Jag vill bo här, ha er här, ha kakan och äta upp den skulle man väl kunna kalla det ? För det är ju inte alla av er som vill bo här direkt. Kanske inte alla som får en kick av att varje dag vara lite lite rädd för att något oförutsägbart, och kanske till och med farligt, ska hända. Jag känner mig så mycket mer levande. Jag njuter av varje dag och inte en enda dag går åt till att bara sitta hemma framför datorn eller tv:n. Det konstiga är, att hemma i Sverige njuter jag av sådana dagar då jag inte gör något alls. Då jag inte reser mig ur soffan på en hel dag. Men här kan jag inte förstå att det är samma människa som spenderar sina dagar så. Här har jag så mycket planer på vad jag vill och skulle kunna göra. Men jag är aningen naiv med för att flytta hit på riktigt och få ett riktigt jobb, är inte så lätt. Arbetslösheten är extremt hög och för att man som utlänning ska få jobb här ska man kunna bevisa att man verkligen behövs på den positionen och att en sydafrikan inte skulle kunna göra jobbet bättre. Att hitta någonstans att bo och ah en stadig inkomst här, är kanske inte det lättaste. Men så tänker jag att det ordnar sig kanske? Nästa sekund så vill jag hem till trygga Sverige, ha nära hem till mamma & pappa, syskon, vänner och allt det där. Att kunna gå ut och gå när man vill, var man vill. Att inte behöva titta sig över axeln var och varannan sekund så att ingen följer efter mig. Att kunna ta ut pengar i en bankomat utan att pulsen slår lite fortare än vanligt. Fast samtidigt, det här är ju en del av landet som jag älskar. Att det är så extremt hela tiden. Att man känner att man lever! Inget går på slentrian här inte. Ingen dag är lik den andra och en annan sak, det är så otroligt vackert här med. Och alla människor är vackra.

Jag kan skriva om detta hur länge som hellst och aldrig komma fram till ett vettigt svar. För det finns inget vettigt svar tyvärr. Det finns inga rätt och fel. Om 6 månader har jag pluggat klart + sommarjobbat. Vad händer då? Vad vill jag ska hända? Vad ska jag göra med mitt liv. Fy sjutton vad svårt.

Jag blir arg på mig själv ibland, att jag är sådan här. Att jag aldrig i hela mitt liv har lyckats njuta av stunden som är just nu. Att jag alltid grubblar så mycket på det som komma skall. Jag vill kunna ta en dag i taget och bara njuta av det. Jag försöker och det fungerar ibland. Men idag fungerar det inte alls.

Orkar inte berätta så mycket om dagen annars, är på så dåligt humör. Det finns en del att berätta men det får jag försöka berätta en annan dag.

2009-02-21 & 2009-02-22

Har varit två bra dagar. Var på soppköket Fredag morgon. Det var ganska lugnt där. Blev förvånad att se honom som jag och Irina kallade för ”pingis-killen” förra året. Jag minns inte hans namn men som ni kanske förstår så spelade han pingis väldigt ofta. Han och hans flickvän hamnade i bråk med varandra, slogs vilt och det hela slutade i tragik, när hon avled av skadorna. Han hamnade i fängelse men var alltså redan ute igen och levde sitt liv på gatan precis som för ett år sedan. ”Det är så det fungerar här” var den enda förklaringen jag fick när jag pratade om det med andra. Killen är runt 20, men ingen som hellst hjälp finns, utan det handlar bara om förvaring och bestraffning av kriminella under en kort tid och sen kastas de ut i samma liv igen och kommer antagligen hamna i andra trubbel inom en snar framtid. Ingen skillnad görs beroende av ålder, bakgrund, sociala förhållanden osv. En cirkel som bara går runt och runt, om och om igen. Det enda ord jag får på min tunga är tragik.

Jag var på Margarets House på eftermiddagen. Jag skulle gå och köpa telefonkort till mobilen och Anthony gjorde mig sällskap. Väl inne i butiken så var den vanliga trevliga kvinnan, som för övrigt kände igen mig när jag kom dit förra veckan, som stod i kassan. När hon fick syn på Anthony sa hon bara ”han får inte vara här, han tar pengar av våra kunder och springer iväg. Han var här senast igår och gjorde det”. Innan jag hann säga ”ok, jag ska be honom gå ut”, så kom en man och började slita i Anthony och drog ut honom. Jag gick i mellan och sa att han hade ben som han kunde gå med. Sen drog en ganska het diskussion igång. Fick höra att jag slösar bort min tid på de här killarna, att de bara utnyttjar mig, att de aldrig kommer förändras. De sa att jag inte skulle ge pengar till dem, för de knarkar bara för det. Jag förklarade att jag aldrig ger pengar, utan jag väljer själv vad jag vill köpa till dem i så fall. Sa även att de aldrig kräver något av mig utan att det är jag som erbjuder de i så fall. Berättade att jag var där för att handla till mig och att Anthony erbjöd sig att hålla mig sällskap. De fortsatte att säga att han aldrig kommer ändra sig. Jag insåg att det var ca 10 personer inne i afärren som stod och lyssnade på denna diskussion och jag kände att jag var nära gråten av ren ilska. Jag avslutade därför med ”Jag kommer aldrig sluta hoppas på att människor, och framförallt barn, kan ändra sig. Det är jag, jag är sådan. Det är en väldig sorglig tanke att tänka något annat och en sådan värld vill jag inte leva i, men det är upp till er om ni vill det”. Jag vände på klacken och gick ut. Hade en diskussion med Anthony om detta och vi har nu en deal. Han har fått ett par öronlurar till sin radio och så länge jag inte hör något mer sånt här om honom så får han behålla dem. Jag vet att han är en av de allra svåraste killarna på hemmet. Om ni sett kort så är det han som inte har någon ordentlig mun. När han var liten så hällde någon, antagligen hans föräldrar, syra av något slag i hans mun för att han skulle dö, men han överlevde och har nu svåra ärr i mun och på halsen. Jag vet inte hur gammal han var när detta hände. Men tydligt är det i alla fall att han inte mår så bra. Han var hos psykologen i 3 timmar i veckan och gjorde stora framsteg i alla fall. De här människorna som säger de här hopplösa sakerna om honom ser bara en ”ungjävel som gör en massa jävelskap och alltid har gjort det och får skylla sig själv om han råkar illa ut”. Jag blir bara så jävla arg av sånt. Det är inte så det fungerar. Barn gör oftast saker av en anledning eller flera. Anledningar som de själva inte förtst. Självklart har alla ett val att göra rätt eller fel. Det vet ju jag med, och någonstans så bör man kunna skilja rätt från fel. Men ska vi ge upp hoppet om att kunna lära dessa barn vad som faktiskt är rätt och fel och få de att hitta en annan väg i livet? Ska vi bara kasta ut de på gatan och låta dem ”skylla sig själva?”. Hur skulle det se ut då? Ännu värre än det redan gör i alla fall.

Helgen har bestått att kalas på Heatherdale (någon kvinna i styrelsen eller något liknande fyllde 50) med massa mat, kakor och glass. Det var mysigt! Barnen är så, så söta och roliga. Vi var ute en sväng i fredags, helt ok. Träffade Wesley med, lika jäkla trevlig och go som vanligt. Lördagen spenderades i stan på ett Expo, en mässa för en massa olika företag som delade ut gratissaker och gjorde reklam för deras varor. Clint ringde och frågade om vi ville följa med bara sådär. Han är verkligen en vän nu, på riktigt. Det var inte riktigt så förra året. Då festade man mest ihop då och då. Nu hänger vi med honom mest av alla. Han är verkligen snäll, omtänksam och lättsam! Efter mässan åkte vi hem till Clint och spelade Domino i fyra timmar med två av hans kompisar (förlåt men jag är sämst på att minnas namn). Sjukt roligt spel! Ska ta med mig ett hem och lära alla som vill och inte kan det än.

ps. det regnade o var 15 grader igar. kul va??
fast idag ar det sol igen och varmt... :)