here it comes

ok, har kommer ett laaaangt inlagg.. ber om ursakt som sagt... ska forsoka skriva varje dag innan jag aker hem!

6 mars 2009
På fredag morgon var det äntligen dags att åka till Phumlani igen, kåkstaden. Jag hade desuutom lyckats fixa så att Suzanna kunde följa med. Suzanna och jag har aldrig träffat varandra. Jag skrev till henne via hennes blogg några veckor innan jag åkte då jag läst att hon också skulle till Sydafrika nu i februari. Hon är i Kapstaden med sina två barn, 5 och 8 år gamla. Sex månader ska hon vara här och studera grafisk design. Jävligt coolt av henne att åka ensam med två barn tycker jag! I alla fall, hon hängde på till Phulmani i sällskap av Marena, en vännina till henne som var på besök under semester. Väl där så insåg vi att det var ännu en sjukt varm dag. Närmre 40 grader. Där ute märks det ännu mer då det är väldigt torrt och inte finns några svala utrymmen att vistas i. Det var bara några få barn där när vi kom fram, de andra var i skolan fortfarande. Vid 12-tiden åkte vi och handlade lunch till barnen, det blev samma som förra gången, korv med bröd och saft. Krov som äts rå, att tillaga den skulle vara allt för omständigt och inte ens något barnen frågade efter. Utan el är det mycket som blir omständigt. Barnen är så underbara, så glada och snälla. Att de har så mycket glädje i sig är otroligt. Det är även så att de vuxna har någon slags stolthet. Det är inte pinsamt att säga att man bor i en kåkstad här. Det är något man är stolt över och står för. Kanske beror det på att det är en så otroligt stor del av befolkningen i det här landet som bor så? Det är något naturligt. Det finns de som har ok med pengar men som ändå väljer att bo kvar där, för gemenskapen, tryggheten (?) och för att det helt enkelt är och alltid varit deras hem. Det var skönt att höra att Suzanna och Marena verkligen uppskattade att få följa med. Det är så skönt när man tar med sig några på sånt här och de kan ta hand om sig själva. Det ska ju påpekas att det var första gången vi sågs i verkligheten, innan har vi bara haft kontakt via blogg, msn och facebook. Men Suzanna var toppen på alla sätt. Jag har äran att få följa med henne till Nyanga på Söndag, en av de största kåkstäderna, för att gå på en riktig mässa med sång, musik och healing. Det kommer bli mycket mycket intressant!

När klockan var framåt tre på eftermiddagen drog vi oss hemåt. Jag har nog aldrig varit så skitig och aldrig luktat så illa förut i mitt liv! Den torra sanden, som barnen kissar i här och där och slänger skräp i, var över hela min kropp och lukten som satt fast på mig går inte att beskriva. Jag följde med till Suzanna och tog ett dopp i poolen som de har på deras innegård till hyreshuset de bor i. Det var så skönt. Men så här i efterhand så funderar jag lite. De bor sådär, varje dag, året om. Det är så overkligt, så långt ifrån det liv man själv lever. Jag kan inte förstå hur det är under deras vinter, när det regnar och blåser som bara den, och allt de har är plåtskivor till väggar och sanden blir till lera av det blöta vattnet. Hur är det att inte ha tillgång till en toalett eller till rinnande vatten i huset man bor och ingen elektricitet, vilket innebär att det är kolsvart efter 8 på kvällen? Hur är det att inte ha hela kläder på sig, att ständigt vara skitig och att alltid vara orolig för sjukdomar som tbc och aids? Hur känns det när man går och lägger sig om kvällen? Är de lyckliga eller tänker de alltid på hur de har det och hur mycket bättre så många andra har det? Jag känner så mycket glädje och värme i de här här människorna och undrar var den kommer ifrån och önskar att alla i Sverige borde få se det här och sedan sluta gnälla över materiella ting och onödiga bråk eller brist på uppmärksamhet. De här människorna lever under så hemska omständigheter ändå tror jag av hela mitt hjärta att de faktiskt är lyckligare än så väldigt många som lever i västvärlden. De har större problem än oss men är ändå så mycket bättre på att hitta lyckan i det lilla de har.

7 mars 2009
Jag var ute på fredagkvällen så när klockan ringde klockan 07.00 på Lördagsmorgonen var jag lagom pigg. Dock var jag förväntansfull inför en heldag med pojkarna på stranden. Dessutom skulle vi till en strand jag inte varit på, i en stad nära Kapstaden, kallad Blouberg. Väl där så visade det sig vara en riktigt bra planerad dag. Det var Tyska skolan i Kapstaden som annordnat med det för flera barnhem. När vi kom dit samlades alla på en stor gräsmatta och information som jag absolut itne visste om förklarades. Dagen skulle börja med en tävling. En tävling i att samla skräp. Japp, ni hörde rätt. Det hela gick ju självklart ut på att städa upp på stranden men att göra något kul av det. Mina pojkar vara bara fem stycken så vi hade inte så stor chans i tävlingen. Kan tyckas att det är aningen orättvisa regler när ett barnhem har 40 barn och vi bara är 8 som mest. Å andra sidan så tog killarna det inte så allvarligt utan hade kul ändå. Resten av dagen bestod av bad, lek, fotboll, mat, godis och avslutades med en grym grej, en danstävling. En danstävling för alla intresserade. Jag log med hela kroppen i en timma. Jag har alltid varit imponerad av Chris Brown, men många av de här barnen var så mycket bättre än honom! Femåringar stod framför 200 personer och dansade som proffs. Det var fantastiskt att se. Hur kommer det sig att barnen här har den rytmen i kroppen? Det är konstigt. Det finns knappt ett barn på varje dagis hemma som kan dansa mer än runt granen. Självklart är det ju mer en del av kulturen här. Dans och sång är så självklart i så många hem och de växer upp med det. Men ändå. Man säger ju att man föds med rytm i kroppen. I alla fall, vi drog oss hemåt vid tre och då åkte jag till Observatory för att möta upp Damian som jag jobber med i soppköket.
Dock är Sydafrika alltid Sydafrika när det kommer till tider. Jag var på plats 15.30, Damian dök upp framåt 16.30. Under tiden så hamnade jag på en pub med sju stycken förfriskade killar mellan 20-40. Jag satt utanför och väntade när en av de kom för att fråga om jag ville ha sällskap. Hade det här varit i Sverige så hade jag antagligen sagt ett artigt ”nej tack” och suttit kvar i en timma och tänkt att det var ett gäng jobbiga, fulla, påträngade människor. Men här tvekade jag inte. Trots att man ska vara mer försiktig här och aldrig vet vad människor vill. Dock känner jag att i en bar på eftermmidagen i ett någorlunda vettigt område, så är det säkrare att än att vänta utanför. Det var en trevlig timma och kul att möta nya människor, som vanligt. Jag SKA bli bättre på att vara så här när jag är hemma i Sverige också. Jag vet att jag redan är rätt bra på det med tanke på att min vänskapskrets är så bred som den är vad gäller politiska åsikter, ålder, sexuell läggning, intressen, kön osv. Det går dock alltid att bli lite bättre på det mesta!

Lördagskvällen försvann i sömn. Jag somnade 22.30, vilket nog inte hänt, på en Lördag, på de senaste tio åren. Jag avr helt slut efter en utekväll följt av en varm dag på stranden runt 200 barn. Skönt att sova ut!

8 mars 2009
Inte så mycket att säga om dagen. Vi åkte till Gordons Bay, ca 1 timma med bil bort. Vi var på stranden, internetade (bra verb) och lunchade. Slappade som bara den helt enkelt. Det behövs ibland. Trots det så är det mest barnen vi pratar om under tiden. Båda två upplever så mycket att vi inte kan komma ihåg att berätta allt på en gång utan det dyker sakta men säkert upp i minnet. Det fina är att vi båda bryr oss om vad den andra säger, vi förstår hur mycket det betyder för den andra. Det är inte så många som det är lätt att dela sådana här saker med. Men jag vet att Rebecca älskar det här lika mycket som mig.

Det är bara två veckor kvar nu och det börjar komma ikapp mig. Med sorg mestadels. Hur mycket jag än saknar er alla där hemma så gör det så ont att lämna det här, igen. Jag önkar det var möjligt att vara här jämt och för alltid. Visst är det väl möjligt, egentligen, men jag vet inte om jag skulle klara att lämna allt hemma. Dock känns det som jag fått kontakter nu som SKULLE kunna leda till jobb här nere, på något vis, i framtiden. Men jag har lovat mig själv att inte tänka så mycket på det. Att njuta av tiden här och NU och sedan även njuta av att komma hem och träffa vänner och familj. Sen, längre fram i tiden kanske jag borde börja tänka på var det är meningen att jag ska bo. Är det verkligen i Sverige? Jag vet faktiskt inte. Det handlar mest om vad JAG vill, men kanske inte till undra procent. För om det inte blir som andra vill kan det även leda till att det sårar mig och det kan följa mig hela mitt liv. Beslut, jag hatar beslut.

9 mars 2009
Jag och Rebecca åkte till stan på morgonen, gick en shoppingrunda i stationshuset. Jag hittade skor för 50 kronor, shorts för 60 kr och en t-shirt för 20 kronor. Så som det ska vara helt enkelt. Jag blev sugen på att köpa ett par grymt snygga Converse för 500 rand (ca 450 kronor) men får se. Det är inte JÄTTEbilligt och jag BEHÖVER inga skor. Jag har lite svårt för det där här. Jag hade på mig mina nya vita skor idag på soppköket och tyckte det kändes dumt, det ser verkligen ”hej jag är rik” ut och det känns verkligen inte bra. Klart jag gillar att köpa nya saker men jag gillar verkligen ännu mer att lägga ner de pengarna på annat, på andra, på känslor, upplevelser och tid. Jag tänker jämt att jag kan göra så mycket annat för de hundralappar jag lägger på kläder. Jag är inte rik och måste göra val. Välja vad som är viktigast att lägga pengarna på. För mig är det inte kläder, tekniska prylar eller att gå ut och festa upp flera hundralappar på samma kväll. Även hemma i Sverige prioriterar jag så. Pengar lägger jag hellre på att äta gott, spara till resor (även inom Sverige för att träffa vänner eller likn), kunna göra saker för andra och på så vis även känna ro i mig själv. När jag känner att jag gör saker för andra så mår även jag själv bättre. Så är det verkligen. Det kan låta som en klyscha, men jag lovar er, testa nåt sånt här och ni kommer förstå. I alla fall 99% av er. Det är jag säker på.

Efter stan åkte vi åt varsitt håll, till Heatherdale och Margarets House. Det var kul att komma till pojkarna igen, de var alla glada och uppspelta och tacksamma för lördagen på stranden. Jag hade ingen skjuts hem så jag var tvungen att ta taxin hem runt halv sex. Efter sex är det inte en jättebra idé nämligen. Jag frågade Ashley om han kunde följa mig till taxibussarna och när vi skulle gå så var det fyra killar som följde mig. Utan att jag bad dem! Sånt är skönt för mig, ett bevis på att de verkligen gillar mig och vill spendera tid med mig och dessutom bryr sig om mig och vill följa mig för att ”beskydda” mig. Det är konstigt att fyra killar mellan 15 och 18 kan få mig att känna mig totalt trygg. Jag kollar mig inte en sekund över axeln, jag bryr mig inte om vilka jag möter och jag håller inte speciellt hårt i väskan. Jag bara går, pratar och skrattar som om det var var som hellst i Sverige. När vi kom till bussarna säger Patrick ”varför går vi inte hela vägen, det är ju inte långt? Vi kan följa dig”. Och så blev det. Jag, Patrick och Bernhard hade sällskap hem till mig. Det är fantastiskt, för Patrick var en av de killarna jag knappt fick kontakt med förra året och nu är han en av de som pratar med mig mest av allt. Om det har med mognad att göra, eller för att han inte sysslar med droger lika mycket längre, det vet jag inte. Spelar ingen roll, jag är bara glad att det skett en förändring! Det var perfekt med tjugo minters promenad, det blir så lätt att snacka då, om allt och inget. Det är sådana samtal som verkligen ger något. Det är i de samtalen man kommer in på saker man annars inte skulle kunna fråga. När vi kom in på den gatan jag bor på så inser jag vilket bra område jag faktiskt bor i. Killarna blev imponerade av husen och sa att det var en rikemansgata. De har nog rätt. Folk här har stora hus, fina bilar och har råd att spela golf t.ex. För mig är det bara positivt, det visar att det finns möjligheter för färgade i det här landet att faktiskt tjäna pengar och ha ett bra liv. För bara 25 år sedan var det långt långt bort. Då fick de inte ens gå in på varuhus, inte bada på vilken strand de ville, inte åka buss, inte gå i samma skola som de vita, inte bo var de ville osv osv osv... men vägen till att klyftorna mellan svarta/vita, rika/fattiga ska bli normala är lång, ja kanske omöjlig. Jag tror tyvärr det är omöjligt. Hatar att säga det ordet men det finns inte ett enda sätt i mina ögon som skulle funka för att få bort de miljoner som bor i kåkstäder, ge de 40% som är arbetslösa ett jobb, få bort alla drogproblem (som leder till kriminalitet) som finns eller att få de vita att någonsin flytta till de ”färgade områdena”.
Det är sorgligt men sant.