Damian Snyders

Jag ska berätta lite mer om Damian som jag jobbar med på soppköket. Jag har nämnt det lite kort förut, men nu har jag mer av historien förklarad för mig. Det är en otrolig historia, en sådan man bara ser på film annars. Damian växte upp i en förort till Kapstaden, på den tiden FICK de ju inte bo i stan i.o.m att de var färgade. Hans mamma jobbade på tre olika jobb, så det var hans mormor som tog hand om honom. Hans mamma såg han kanske tio minuter om dagen, på sin höjd. När han var tio så var han som de fleta tioåringar, dock kanske lite mer ”naughty” än många andra. Han umgicks med några andra killar och de gjorde det mesta tillsammans. En dag fick Damian veta att cirkusen kom till stan. Året var 1990 och Apartheid hade precis fallit. Det var nu fritt fram för färgade att ta tåget och det var vad de här barnen gjorde. De tjuvåkte på tåget för att ta sig till stan och cirkusen.

Damian hade alltid drömt att få gå en riktig cirkus. När de kom till stan så var det inte cirkusen som chockade Damian, det var alla. Vita människor. Han hade vid tio års ålder inte sett en enda vit människa, trots att de bodde 20 minuter bort. Han gick omkring och studerade alla vita människor, alla stora byggnader, varuhus och fins bilar. Det var en helt ny värld, och han älskade det. Han blev förälskad vid första stund. De smög sig in på cirkusen och efteråt hade han tappat bort alla utom en vän. Klockan var mycket, det var mörkt och tågen hade slutat gå för länge sedan. Det fanns inte en chans att de skulle kunna ta sig hem. De började vandra omkring och de mötte massa barn, sombodde på gatan. Se samlades runt en eld, de fick mat och det bjöds på droger. Damian var tio år, han tänkte inte längre än för dagen, precis som alla barn. Han tänkte att det här var iunderbart. Inga regler, inte vuxna som tjatar, bara skoj, lek, hyss och frihet. Framförallt frihet. Damian blev kvar på gatan. I 8 år. Hans mamma och mormor kom ofta till stan och letade efter honom, men han gömde sig. Varje kväll kom gråten, varje kväll när ingen kunde se så saknade han sin mamma och mormor. Men när nästa dag kom så var han återigen fri. Fri att göra vad han vill och vara med vem han ville. Nästa dag var en ny dag som gjorde att han glömde hur det kändes när han skulle sova i ett kallt, hårt gatuhörn. Barn har oftast inte ett konsekvent tänkande. Det är här och nu som gäller.

När Damian var knappt 18 år så tror sig polisen hittat honom död, mamman åker till bårhuset för att kolla på liket och hon har knappt sett sin son på 8 år. Hon känner sig säker på att det är Damian och några veckor senare är planerna för begravningen igång. Hur hon fick veta att det inte var hennes son, det vet jag inte, men det kom i alla fall fram. Strax efter det här så hamnar Damian i fängelse för första gången, men inte sista. Hans sista dom var på 15 år, men jag vet inte för vad. Jag har frågat men han har sagt att han kommer berätta när/om ha känner sig redo. Men för att få 15 år ska man ha gjort något ganska allvarligt. Hur som hellst. Innte i fängelset, knappt 18 år gammal, blir han medlem i 28, ett av de tre Gängen. 26, 27 & 28 heter dem. För att bli medlem där måste man först bevisa att man är redo för det, att man är redo att dö för sina ”bröder”. Damians intagningsprov var att knivhugga en av vakterna, vilket han gjorde. Som straff för detta blev han inkastad i ett rum. Rummet blöttes ner. In kom flera vakter och några hundar. Sen pågick en misshandel som gjorde att han hamnade på sjukhus i tre veckor. Han har idag stora bulor och ärr på huvudet efter det. Ni kanske kan tänka er, ett blött golv som gör att varje gång man reser sig upp, försöker ta sig ut, så halkar man. När man väl halkar så kommer det arga hundar och biter i en och samtigt slår, sparkar och knuffar flera stora vuxna vakter på honom. Det var ett under att han ens överlevde. Dock gav detta honom respekt, respekt inom 28. Alla visste vem Damian var nu.

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta det här så ni förstår eller hur jag ska kunna få med allt. Hur som hellst så har han levt i över 10 år på gatan eller i fängelset. Han har rånat, misshandlat, utnyttjat och kanske(?) mördat. Idag, när han är 29 år gammal är han på väg, som han säger, åt rätt håll. Han är inte riktigt framme än. Men han kommer komma dit. Han driver soppköket, han har dragit igång ett fotbollsprojekt för gatubarnungdomar som lett till att 7 av de har heltidsjobb och boende, han föreläser på skolor och barnhem om hans liv och om gängkulturen, han blev inbjuden av Svenska kungen och drottningen till Sverige i flera månader för att föreläsa runt om i Sverige på universitet och gymnasieskolor om sydafrika och hans historia, han bor i ett eget litet hus och mår bra. Hans dröm är att kunna bilda familj, köpa ett ordentligt hus och ha en bil. Han är på god väg, det är en bit kvar, men om man tänker på var han var för 7 år sedan så har han kommit så oehört långt och det är en otrolig historia. En historia som får mig full av hopp, och självklart är han perfekt i soppköket, en människa som varit där de är, som kännt deras rädsla, ilska och utsatthet. En människa som kan prata med de på deras ”språk”. Det är verkligen rätt man på rätt plats. Det gör mig glad! Jag börjar nästan gråta när jag skriver det här, för det är bara så JÄVLA fint på något sätt. Hopp gör så mycket. Den som vill prata om naivitet kan ju försöka, men här har ni beviset på att alla kan ändra sig, alla har en liten chans att förändra sitt liv, det handlar bara om att se chansen, ta vara på den och framförallt, att våga be om hjälp. I slutet av dagen är det bara DU som kan förändra ditt liv, ingen annan. Andra kan hjälpa dig, men du måste först ta beslutet att du VILL.