update

Senaste tiden

Det har varit en bra vecka och det finns massor att skriva om, men jag har varit dålig på att uppdatera så jag får se vad jag minns och kan få ner i ord.

Det som kommit i mina tankar mest är hur bra det fungerar på soppköket nu. Inte på hela två månader förra året så kände jag att jag var så här avslappnad och nära människorna där. Jag känner en stor respekt från dem och jag har stor respekt för dem också. Jag vill verkligen tillbaka dit och hoppas att få se en förändring. Jag vet att det finns många ideer, många bra ideer, som kan fungera. Jag har fortfarande idag svårt att inse att de verkligen sover ute, inte har ett hem. Varje natt jagar de ett säkert ställe att sova på, ett sådant ställe finns inte. Säkert från våld, kyla eller ensamhet. När jag pratar med de allra minsta barnen som är runt 13 år så kan jag inte för hela min värld förstå att det är deras egna val. De har fått hjälp många ggr, åkt till olika barnhem osv, men de väljer alltid att rymma tillbaka till livet på gatan. Det handlar om frihet. Ingen kan bestämma över dem och de har varandra. De är varandras familj. Men ändå. Har Du en lillasyster eller syskonbarn som är 13år? Tänk dig henne/honom gå omkring på gatorna i Stockholm, driva omkring, tigga pengar, stjäla saker, springa omkring och varje natt lägga sig i ett gatuhörn för att försöka få någon sömn. Tänk dig henne/honom utan skor, smutsig och hög på sniffat lim. Det går inte, eller hur? Jag ser det varje dag, ändå är det svårt att förstå att det är på riktigt. Dock börjar jag inse det mer och mer och se det ur deras perspektiv mer och mer. Det är just det här som gör att jag vill tillbaka, att jag skulle kunna bo här, för att fortsätta förstå, komma de ännu närmre och verkligen kunna göra en skillnad. Jag är bra på det här och vill utveckla det ännu mer. Jag vill tillbaka till de här människorna! Jag vet att det inte finns något jobb hemma som är som det här. Problemen kommer aldrig vara de samma. Det är fortfarande problem, men de är inte i närheten av så här komplicerade. Jag vill ha den här utmaningen. Varje dag, i resten av mitt liv.

Vi var i Phumlani (kåkstaden) i fredags. Zanna och hennes vän Marina var med igen. De hade köpt 80 st Happy Meal och ni kan ju tänka er hur glada de blev. En egen box, med egen mat och en egen leksak. Möjligtvis så kommer det aldrig hända flera av de här barnen igen, någonsin. En tysk volontär som var med började gnälla över varför de köpte nåt så dyrt och onyttigt och som de aldrig ens är i närheten av. Är det inte lite av det fina? Att låta de känna sig speciella för en gångs skull? Att de får något eget, som är bara deras? Att äta på mc donalds för de här barnen är ungefär som 100 besök på liseberg för ett fattigt svenskt barn. Jag vet inte hur hon tänkte men orkade inte argumentera emot. Jag såg på barnen att de var lyckliga för överraskningen och det är det viktigaste, tycker jag.

På kvällen på fredagen var jag och Rebecca på heatherdale, det var ju Rebeccas sista dag där. Tror inte barnen riktigt tog in att det var sista dagen för henne. Eller så ville de inte låtsas om det. Vi kollade på film, ät glass och drack varm oboy. Mysigt. Rebecca har gjort stort intryck på många av barnen där, det märks verkligen. Jag är starkt imponerad av henne, hon är trots allt bara nyss fyllda 20 år och en del av ungdomarna där är 18, men har ändå stor respekt för henne. De kommer sakna henne!

Jag har gjort så mycket mer men det mesta suddas ut på något sätt och allt flyter samman. Jag tänker just nu mest på att jag ska åka hem snart och varje dag fylls av saker att göra, människor att träffa och platser att besöka. Jag hoppas jag hinner med allt jag vill hinna med.

Bästa dagen

Den här dagen hade jag längtat efter så mycket men lika snabbt glömt bort igen, när det blev inställt två gånger i rad. Som tur var så kom jag ihåg att påminna Patricia (socialarbetaren på Margarets House) i måndags att ordna så att det kunde bli av innan jag åker hem. Ett besök hos Rushan och Eben! Rushan och Eben bodde på hemmet förra året och var de två yngsta pojkarna, endast 13 år gamla. Mot slutet av förra året så började de skolka i stort sett varje dag, de bråkade med alla och slog sönder saker i ren frustration. Jag vet inte exakt hur och varför men saker var utom kontroll. De förflyttades till var sitt nytt ställe en bra bit utanför Kapstaden. Det var allt jag visste innan jag igår (onsdag) åkte för att hälsa på de, ÄNTLIGEN! Rushan var första stoppet. Jag insåg direkt att det här var ett mycket mer organiserat ställe. Dessutom mer låst och kontrollerat, liknande en SiS-istution i Sverige. Vi fick anmäla oss i receptionen och snart kom Rushans kontaktperson och visade oss till honom. Jag kunde inte hejda mig, gick fram till honom snabbt och kramade om honom. Jag blev lite besviken först, han var så blyg, så tyst. Jag är van att se honom sprallig, full av bus (djävulskap i andras ögon haha) och pratig. Det var bra att Patricia var med, som känner honom bättre än mig, som har mer saker att prata med honom om. Hon öppnade upp honom lite. Sakta men säkert kunde jag se det där charmiga leendet visa sig. Han var stolt över det nya stället, med all rätt. Det var stort, välorganiserat och fint!. De bor 10 pojkar i varje hus och har en stor gård med leksaker, pool och plats att spela fotboll och andra sporter. När vi kom dit runt klockan 16 så satt alla pojkarna och gjorde läxor, ett fenomen som aldrig fungerat på Margarets House. Det här är vad han behöver! Det är dessutom bara manlig personal vilket jag verkligen tror att de här pojkarna behöver. Ordentliga förebilder och inte gamla tanter som skriker åt dem så fort något är fel. Rushan går i klass sju nu och gör bra ifrån sig. Jag ville ta på honom hela tiden, krama honom, hålla om honom, ta med honom HEM! Jag älskar det barnet så fruktansvärt mycket. Kan inte förklara varför, men jag tyckte så mycket om honom förra året. Han var den där typiska pojken för mig att falla för, att vilja ta hand om, få kontakt med. Han är så kaxig och streetsmart, men så fort något går emot honom så surar han ihop totalt och är så nära gråten. Förra året satt jag bredvid honom i en timme, han var sur över något och vägrade prata. Jag sa bara att jag sitter här tills du pratar med mig och förklarar vad som hänt så kanske jag kan hjälpa dig på något sätt. Personalen på Margarets House sa bara ”låt honom vara, det går över, han får skylla sig själv när han inte vill lyssna”. Men ingen någonsin försökte lyssna på honom, prata med honom, fråga hur det känns osv. Det syns så väl på honom att det är saker som är så djupt rotade i honom, som gör att han reagerar så här. I alla fall, det var helt underbart att se honom och när han fick korten från förra året så sken han upp och det kändes bra i mig. De andra pojkarna på Margarets House har sagt till mig ”jaaaa, Rushan älskade ju dig, han var ju som en svans på dig hela förra året!” Som vanligt så tar jag alltid barnens ord lite mer till mig än personalen, i alla fall när det kommer till sådana här saker. De ser så mycket saker som vuxna inte ser eller känner. Vi satte oss i bilen igen efter att ha sagt hejdå och åkte mot Eben. Jag kunde inte hjälpa det, jag grät när bilen rullade iväg. Kommer jag få se honom igen? Kommer han få det bra? Men samtidigt hade jag en känsla av lättnad, en lättnad av att fått se att det var ett riktigt bra ställe han kommit till, och en vetskap om att Margarets House inte passade honom alls egentligen. Det kändes bara konstigt, Rushan som jag längtat efter så mycket, nu hade jag fått träffa honom, i en halvtimma och kanske aldrig mer kommer se honom igen. Huvudsaken är ju dock att han har det bra och det tror jag verkligen att han har!

Så, Eben var nästa stopp. Eben som var den som var mest barn av alla pojkarna förra året. Den med mest barnasinne, lek och känslighet kvar. Jag tänkte så mycket på Irina när vi kom dit. Eben var för henne som Rushan är för mig. Hade vi kunnat hade vi nog adopterat dem förra året. Kankse inte, men ni förstår vad jag menar. Hans hem var ännu mer låst, ännu mer kontrollerat, mes stora grindar, vakter och stängsel överallt. Jag fick veta senare att det är ett ställe där ungdomar bara placeras kortsiktigt, under ca 6 månader, för att lugna ner dem, ha koll på dem och fundera på var de ska placeras senare på lång sikt. Eben var så stor, en ung man. För bara ett år sedan var han verkligen ett barn! Men han verkade må bra och korten gjorde även honom glad. Han sken upp lite extra för kortet på honom och Irina. Jag vet att hon betydde en hel del för honom. När patricia sa ”you remember those daysm don’t you” så fick han fram ett stort leende med lycka i ögonen. Det var fint att se honom och dagen var perfekt! Jag var otroligt trött på vägen hem, av alla känslor som tagit energi. Till råga på allt det här så stor Ashley utanför Margarets House när vi kommer tillbaka dit. Den Ashley som jag berättade om som flyttat hem till sin bror i ett hus som inte kan kallas hus, utan jobb/skola eller pengar. Han var 18 och var tvungen att göra något annat och han skulle få hjälp med boende och ett jobb men av ren frustration, för att han inte ville flytta från Margarets House så sa han bara nej tack och drog till sin bror i stället. Mycket dåligt val. Dock är han så pass gammal att han borde veta bättre och förhoppningsvis så kommer han till rätta med tankarna och försöker få en andra chans. Jag hoppas verkligen de är villiga att ge honom det. Jag trodde inte att jag skulle få se honom innan jag åkte hem igen, men där stod han! Han var samma gamla vanliga jag; trevlig, glad och rolig. Det var så jäkla kul att se honom!! Han var den man kunde (och fortfarande kan) prata med som en vuxen.

Den här dagen slog alla dagar här tillsammans hittills! Jag insåg hur jäkla viktigt det var för mig att träffa de här personerna och det känns lite lite enklare att åka hem. Det var nog det här avslutet jag letat efter och kanske fick. Även om jag mer än något annat vill åka tillbaka snart igen!