Jag måste skriva på svenska. Orden faller inte på plats på engelska. Inte när det handlar om det här. Jag letar efter ord, efter fraser, efter känslor. Jag hittar dom knappt på svenska, så på engelska är det i stort sett omöjligt.
Det har gått tre månader nu. Egentligen fyra sedan jag började förstå att något var fel på riktigt. Men tre månader sedan jag fick allt bekräftat.
Det gör fortfarande så sjukt jävla ont. Antagligen för att vi råkade umgås igen förra veckan. Sjukt dumt och väckte bara en massa känslor till liv igen. Känns som jag tagit 4 steg tillbaka i hela processen av att gå vidare.
Jag vet att jag måste gå vidare, släppa taget, bryta kontakten helt. Men jag är så orehört dålig på det. Seperationsångest.
Jag saknar honom varje dag. Varje morgon tänker jag på oss. Nästan varj kväll tänker jag på oss. Flera gången om dagen blir jag påmind om att han inte är en del av mitt liv längre. Det är så jävla jobbigt. Jag vet inte hur man kommer ifrån det. Ingen aning.
Jag är arg för att han inte vill. För att han gav upp. För att han inte ville se saker på ett annat vis. För jag vet att vi älskar varandra. Det finns fortfarande där. Han vet det. Jag vet det. Men det fungerade bara inte. Men... I mitt huvud så löser man saker, man reder upp, man försöker. Jag vet att det inte alltid fungerar så och möjligtvis så hade vi aldrig rett ut vissa av våra problem.
Kanske är det för att jag är van vid problem som har med svek att göra. Att bli sårad. Saker som man absolut inte kan lösa. Nu känns det som att vi gav upp kärlek som jag aldrig kännt förut. Respekt. Jag respekterade honom så mycket. Fortfarande när jag ser honom så blir jag varm och glad pga den personen han är. Han är så jävla konstig och märklig men på ett sätt som gör mig glad. Jag kunde vara mitt konstiga jag med honom, mitt riktiga jag.
Jag saknar det. Jag saknar honom. Varje dag.
Jag önskar att det bara kunde gå över. NU.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar