längsta inlägget. ni får gärna kommentera tankar på det jag berättar. behöver andras perspektiv. jag blir lätt blind i sånt här.
januari: jag tvekade på mig och micke, varför vet jag inte. kände att vi stod still, att vi inte kom nån vart. allt var bara på rutin och det enda vi gjorde tillsammans var att kolla på film, sova, äta. och jag hade väl lite resfeber med inför sydafrika och min svartsjuka var som vanligt ett problem som skapade bråk om och om igen. jag var ute jävligt länge om nätterna med lollo, vilket gjorde micke irriterad och ledsen.. jag vet att jag inte hade gillat om det var tvärtom..
februari-mars: innan jag åkte hade jag och micke bestämt att försöka, framförallt när jag kom tillbaka. jag var inställd på det. men, av nån jävla anledning tyckte jag det var bra att bli förtjust i en kille där nere. jag vet inte, det var väl hela grejen att han(och alla där) är så annorlunda mot killar här. en helt annan uppmärksamhet, självkänslan höjdes till tusen. men när jag kom hem ångrade jag mig direkt. jag hade levt i en bubbla där nere. som att tiden stått still här hemma. jag saknade ingen, hade ingen hemlängtan och var bara glad. jag släppte verkligheten. men verkligheten mötte mig så fort jag kom hem igen. och sällan har jag ångrat nåt så mycket som den killen. jag gjorde mitt livs resa, mitt livs bästa grej, till nåt dåligt i mickes ögon.. så jävla onödigt!!!!
april: micke valde att förlåta, fast innan det träffa han en tjej på krogen. "vi var ju inte ihop" tyckte han, medan jag kände att vi både ville lösa saker egentligen. när tjejen var 20 och model blev det inte lättare för mig.
maj: vi försökte och saker började kännas lite bättre. Men då kom det fram att micke hade flörtat me en tjej på ahns jobb i ett år! en tjej jag misstänkt det "var nåt" med, eller min svartsjuka misstänkte det. och på ett sätt hade jag ju rätt. han försökte att få det till en grej. om han sedan hade gjort nåt om han fått chansen det får jag aldrig veta. detta var under 2007.. detta gjorde att vi gjorde slut i alla fall, jag flyttade till pias lägenhet 1 juni.
juni-juli: vi var inte ihop.. micke träffade tjejen han hånglat me i april. de "dejtade" väl lite halvt. men hon dumpade honom. då ville micke ha mig tillbaka. helt o hållet. o jag var osäker. kändes som han tog mig för att han inte fick henne. han säger att det inte var så. att han inte kom fram till det pga av henne. för efter att hon dumpat honom så bröt han helt med mig ett tag. SEN insåg han vad han ville.. jag är fortfarande lite osäker i min känsla om det där.
augusti: vi började träffas lite igen, åkte iväg o badade och gjorde saker. pratade mycket om allt och vad som krävs för att det ska funka. jag var ledsen över tjejen han träffat. att de träffades så snabbt. tre dagar efter ja flyttat ut. o dessutom samma tjej som han varit med innan typ.
september - oktober: tillsammans igen. kändes bra första månaden. som att vi båda ville och försökte. men bråken började dyka upp igen. byggda mycket pga min svartsjuka. jag skäms över den. mycket. om micke står och pratar med en tjej blir jag rädd/svartsjuk. om micke får sms undrar jag vem det är ifrån. när micke varit ute kollar jag igenom hans telefon. men själv är jag ute till 4 på nätterna och tycker det är ok, för jag litar ju på mig själv. jag skulle inte göra nåt!! inte igen. inte en chans som det är nu. vi har även bårkat om att jag tycker micke är "tråkig", att han aldrig vill hitta på saker med mig, lite det där "sova, äta, kolla film" tillsammans. jag vill ta promenader, fika, picnic, handla, resa iväg lite ibland, vara spontana. men det går inte planera nåt ens, för det rinner ut i sanden typ. micke är en väldigt bekväm människa. sen har ju det här med sydafrika plågat oss. jag vill ju tillbaka, men micke pallar inte pga vad jag gjorde där. jag förstår honom och jag har gjort mitt val, tänker inte åka dit förren han o jag kan åka tillsammans, typ fotbollsvm 2010. men jag skriver ofta om det. och det handlar ju ALDRIG om den där killen. det handlar om allt annat. det viktiga. det som var sydafrika för mig. så, jag har även varit ute mycket senaste tiden, kommit hem 4 på morgonen, micke har varit lagom glad över det. och som sagt, det är ju inte lika villkor, jag skulle reagera med att li asarg om han kom hem så sent utan att höra av sig.. sista veckan nu har vå bråkat varje dag. mycket. skrikit, gråtit m.m. har varit nära att ge upp. har varit en del om att jag känner att ja städar, lagar mat och tvättar. JÄMT. han gör det bara om jag ber honom. ja ni känner kanske igen det en del? inte så att han vägrar hjälpa till men mer att han inte fattar att man måste göra sånt ibland.. han tänker ointe på att jag gör det hela tiden... o att de inte finns nåt för honom att göra för att JAG redan gjort det.
men igår kände jag att "nu jävlar" ska jag ta tag i det här. jag MÅSTE jobba på min svartsjuka. jag kanske inte måste va ute till fyra? eller så får jag palla om han skulle det. eller om han pratar med andra tjejer på krogen? det micke borde ändra på kan ju inte jag göra nåt åt, men jag hoppades väl om jag visade att jag ville så skulle han det med.
men så kom käftsmällen. micke var ute. slutade sent, hetsdrack på 55an. satt o snacka me en tjej, som jag en gång på fyllan blev svartsjuk på när han prata me henne. sen kysste de varandra nere på platens. pratade inte med varandra efteråt, bytte inte nummer o hon e inte intresserad (har pratat me henne för att höra hennes version) han var först arg, elak och skrattade åt mig. sa att det var lika bra, att nu kunde ja gå vidare för ja va värd bättre. skrattade när jag ville veta vem hon var men han vägrade berätta men jag fick reda på annat håll. kallade mig för psykotisk. sen vände det. han grät o bad om förlåtelse, kramades, försökte förklara, fast det kunde han inte.
nu vet i fan. jag pallar inte mer. jag kommer ju bara vara med svartsjuk och orolig. livrädd. grejen är att sen jag kom hem från sydafrika ha han typ gått vidare med andra flera gånger redan, medan jag faktiskt velat lösa saker. vi var inte ihop på 2-3 månader, men jag var aldrig jätteledsen för jag trodde vi skulle hitta tillbaka. nu är det hopplöst. hur fan går man vidare? för grejen är att jag älskar honom så jävla mycket och jag vet att vi skulle kunna ha det bra. vi är båda så jävla envisa o vägrar släppa på våra principer. men nu vet jag inte heller, för jag vet inte om jag någonsin ka lita på att det här inte händer igen. det var det här som inte fick hända. vi visste att det skulle bli tjaffs, bråk o så under tiden nu när vi skulle lappa ihop det. men andra killar/tjejer, det var uteslutet. det var det som skulle bli slutet för oss. det visste han med. o hur full man än är (han var jävligt packad, lät typ utvecklingsstörd när jag prata me honom på natten) så VISSTE han att just det skulle sabba. spelar ingen roll hur obetydelsefull hon var för HONOM, om det bara var en depserat sak för att han var ledsen o gett upp hoppet om oss. han VISSTE att det skulle sabba. att ställa sig mitt på platens där han vet mina vänner är, det är jävlit elakt. o om han bara varit öfrtvivlad idag och bett om förlåtelse hade det varit lättare med. men han har varit arg och delvis elak, tills för några timmar sedan då det vände..
ja ni.. lite väl privat kanske. me jag ORKAR itne bry mig. jag vill bara förklara vårat skadade förhållande.
mitt största handikapp är min svartsjuka. det vet jag. det har förstört mycket mellan oss.
hans största är att han inte kan prata om saker, inte alls. och att han gör otroligt förhastade och korkade saker på fyllan, även när det gäller vad han säger till folk
