BACK IN SWEDEN

Sista tiden i världens bästa stad.

Jag har haft en perfekt sista vecka. Har spenderat mycket tid med alla på soppköket och med pojkarna på Margarets House och jag har fått träffa Eben, Rushan och Ashely. Vid sidan av jobbet har jag med gjort en hel del. Mest umgåtts med folk, men det har ändå alltid hänt någontong på kvällarna.

I torsdags följde Damian med mig till Margarets House och hade ett snack med killarna där. Vad han gör är att berätta om sitt liv, livet på gatan, i fängelset och gängkulturen och sedan är det öppet för diskussion. Sex av nio killar var med. Ashley K kom inte (synd, han hade behövt det), Lwando var i skolan och Sibul hade fotbollsträning. Ashley S kom dessutom! Han som inte bor där längre ni vet, som jag träffade i onsdags.. Det var kul att han faktiskt kom när jag bad honom. Alla killarna verkade nöjda och när jag och Damian skulle gå mot taxibussarna så följde de flesta oss och vågade ställa lite fler frågor och så. Det var verkligen nyttigt och de skulle behöva göra sådant oftare.

Väl på väg tillbaka så hann det bli mörkt, det hade dragit ut på tiden helt klart och det kom inte en enda taxi på 40 minuter. Det funkar ju inte som i Sverige med dessa taxibussar, det går inte ringa dem direkt. De åker mellan 6-19 och när de känner för det. Ibland får man vänta länge, ibland kommer det flera. Klockan var närmre 19 och Athlone är ju lite i utkanten av Kapstaden så det var ganska dött. Det finns ju såklart vanliga taxibilar man kan ringa men då kostar det helt plötsligt 100 Rand i stället för 10. Jag började bli lite orolig när vi gått i 60 min utan att sett skymten av en enda buss, men det löste sig tillslut, som vanligt och lite tryggare känns det ju alltid så länge man går med en riktig cape townian ...

Fredag var sista dagen i soppköket. Jag hade känslan av att jag skulle klara mig från att gråta. Jag hade så fel. När Michelle, Ronnie och Mary-Ann (de tjejerna som gör t-shirts) hade gjort ett hejdåkort med världens finaste text och ett armband i så kunde jag inte hålla mig. Tårarna rann och jag kände känslan i magen. Jag lämnar något så stort kvar i Kapstaden. En så stor del av mig själv som de här människorna har lärt mig att visa och känna. Känslor och uttryck som inte existerar i Sverige på samma sätt. Jag vill jobba med det här. Jag vill inte göra något annat. Jag vill inte jobba med svenska barn och ungdomar. Det är inte ens hälften så spännande. Jag vill hjälpa de som är längst nere på botten, när de inte kan komma längre ner och behöver minsta lilla hjälp. Det var i alla fall en perfekt dag på soppköket, alla var så söta och underbara mot mig. Jag måste tillbaka inom en snar framtid! Det enda jobbiga var att Sabian inte kom förbi, ville verkligen säga hejdå till honom.

Har diskuterat det med många under de här veckorna. Varför människor i ett sådant land med så många brister kan vara så mycket lyckligare och öppnare än människorna i Sverige. Är det för att de flesta i Sverige har allting, de har tillgång till allt man måste ha, som vatten, el, boende, mat (innan någon säger något, klart det finns några få undantag även i Sverige men nu pratar vi majoritet)?. De flesta barn har dator hemma, internetuppkoppling, tv på rummet eller i alla fall mer än en tvapparat i huset. Ändå vill vi bara ha mer och mer och mer. En bättre tv, en nyare dator, en Ipod, nya jeans fast man har 8 par redan osv osv. I Sydafrika blir människor glada för det lilla. Mat på bordet, tak över huvudet och varmvatten i kranen, då klagar inte många. Klart de skulle vilja ha saker de med, men det är inte något som är väsentligt i vardagen. Jag tror i alla fall att det är huvudorsaken! Materialismens övertag i Sverige är så påtagligt nu när jag varit iväg två gånger. Den äcklar och stör mig lite grann. Men jag har ju inte heller något svar på hur man skulle kunna ändra på det så.. jag ska vara tyst.

Lördagen var en av mina top3-dagar helt klart! Klockan 13.30 skulle jag möta upp några av street-kidsen i stan. Jag hade ingen aning om hur många jag sagt till eller hur många det spridits sig till. När jag kommer till taxibussarna i stan så är det 15 personer där! Stranden var målet och innan dess gick vi och handlade frukt, dricka och lite chips. Jag satt och småskrattade lite åt taxichauffören som fick köra oss. Kan förstå att det inte är jättekul att slänga in 15 personer från gatan i sin buss och sen åka ensam. Kanske räddade mitt vita skinn honom lite från att vara livrädd. Haha. Ännu roligare var det att komma ner till Clifton Beach. Människor glodde verkligen. Tror inte så många kunde få ihop det. Okej om det var jag och 15 barn men nu var det människor från 14 - 45 år. Dagen var helt underbar. Jag tog en massa kort och Sabian kom dessutom! Jag träffade honom på long street natten innan när jag var ute och sa åt honom att vara där halv två. Han svarade ”jag är där från TOLV Tania”. Saken är ju dock den att jag inte har koll på hur påtänd eller inte han är, så när han säger saker är det ofta osäkert om han menar det eller kommer ihåg det dagen efter. Men han kom och det gjorde mig varm i hjärtat. Han skulle låna mina shorts att bada i, herregud, den ungen är så liten. 14 år och han ser ut som en tioåring rakt igenom. Undernärd/sönderknarkad kropp. Vi satt mest och snacka hela dagen, badade, tog en promenad. Jag satt med min kamera och 800 kr i väskan och jag var inte orlig en sekund när jag gick iväg, att de skulle ta något. Jag VET att de uppskattar det jag gör, på riktigt, och inte skulle göra något sådant. De kommer alltid försöka utnyttja mig, fråga mig om saker, be om pengar eller annat. Så pass desperata är de fortfarande och jag har lärt mig att inta ta det persoligt! Men att stjäla något av mig det tror jag faktiskt inte längre. Inte så länge de inte har tagit droger, då är det en annan sak. Michell satt och prata med mig mycket och hon grät över att jag skulle åka hem. Jag blev rörd, men vill itne hon ska känna så! Jag kommer tillbaka, och de ska alla vara vid liv då, det har jag bestämt. Dagen var underbar på alla sätt, jag är så glad att det blev av!

På tal om att stjäla saker så var jag med om en ganska kul grej natten till söndag på Long Street. Jag gick in i en liten butik för att köpa cigg. Jag hade min vita klänning med stora fickor på mig. Jag brukar inte använda de fickorna i vanliga fall men nu lade jag min mobil där i, dumt. En man bakom mig frågar en annan man ”vad gör du?” och jag vänder mig om av nyfikenhet. Det visar sig att en ev de har tagit min mobil. Han står där med den i handen och kollar mig rakt i ögonen. Jag säger bara ”jaa du, det där är en skittelefon. Jag åker hem på måndag så jag behöver den inte. Ta den om du vill, du får säkert 50 Rand för den”. Han ville inte ha den längre. Han gick ut, utan att någon gjorde något men en av tjejerna som är i soppköket ofta såg allt och sprang efter, galen. Men hon fick inte tag i honom. Lika bra det! Han var påtänd som bara den och jag vill inte ha bråk, oavsett.

Det var som en tjej från Sverige sa (när hon varit här i 2 veckor).. Jag sa att ”nej, alltså, om någon rycker i min väska skulle jag aldrig skrika efter polisen, det vill jag inte var inblandad i”. Hon säger då ”nej det är klart, man vet ju inte vad hans kompisar eller så kan göra för att hämnas”. Vad jag menade var mer att jag aldrig vill vara orsak till att polisen i det landet får tag i någon som inte ens lyckats rycka min väska. Den stryk de får och den skit de får utstå är inget jag vill bidra till. De får hellre ta min väska, så länge de inte hotar mig och gör mig rädd. Då är det lite skillnad. Som rånet förra året, det var otäckt på riktigt. Dock hade jag ändå den känslan två dagar senare ”vad har jag gjort, fan de kommer få så mycket stryk och fängelserna här är så hemska, kommer de överleva?”. Det är klyvet det där. Jag tycker ju att man ska stå sitt kast när man bryter mot lagen, men det är skillnad på lagar och lagar och straff och straff.

Lördagkvällen spenderade jag på Long street, på en klubb som heter Baseline. Jag var den enda vita där och jag ljuger inte. Det var VERKLIGEN ett färgat/svart ställe. I början känns det alltid lite jobbigt, undrar vad de tror och tänker om mig men efter ett tag så hade jag hur kul som helst. Dansade säkert i två timmar i sträck! Söndagen gick åt till att kolla på film och packa. Den här gången grät jag inte när planet lyfta från Sydafrikansk mark, för den här gången vet jag att jag kommer tillbaka!

Band of Horses!

sitter i london och vantar pa nasta flyg.
allt jag kan skriva just nu ar: WAY OUT WEST
Band of Horses, Rise Against, Anthony and the Jhonsons, Beirut, Timo. FY FAN vad bra. JAG SKA DIT. Peppad som fan..

Annars suger det ratt rejalt att aka hem. :)

nära nu

18 mars 2009
Var på soppköket idag och äntligen var Sabian där när jag hade kamera med mig. Sabian är pojken på 14 år, ni vet han som ser ut att vara 10. Jag tycker så mycket om honom och han påminner verkligen om Rushan i sättet att vara. Idag visade han verkligen vilket litet barn han är. Damian skulle leka med honom, tog honom i armarna och snurrade runt honom allt vad han hade. Hysteriskt fort. Sabian grät hejdlöst.. Han är höjdrädd. Innan har han aldrig någonsin visat svaghet, inte som han tror i alla fall. Han ska alltid vara cool, kall och hård, som de stora. Men nu satt han och grät, jag frågade ”blev du rädd?” och han nickade och kollade på mig med sina stora ögon, fyllda av tårar. Fan, jag vill inte förstå att han bor på gatan, sover i en rännsten och lever på att tigga och stjäla. Jag vill inte känna rädslan av att han kanske inte lever nästa år när jag kommer. Han ville ha en cigg idag, men det är han för ung för (det är 16årsgräns här), snabb som han är så sa han ”ja men du kommer ju tillbaka nästa år och sen året efter det kommer du väl igen, så då kanske jag kan få en cigg?” Det är så svårt att förklara men ungen är underbar. Vi spelade piano idag med. Det hade han aldrig testat förut. Han satt i evigheter och skrattade åt ”kalle Johannson” (vet ni vilken låt jag menar?) och sen försökte han spela själv. Jag är förälskad i honom! Det absolut mysigaste är att sitta med honom i knät och spela Snake på mobilen. Han är inte som andra barn som ska spela själv hela tiden, utan vill att jag ska spela varannan gång, bara så han kan få titta på. Han är så lugn och rofylld när man verkligen sysselsätter honom med något. När man inte gör det så springer han mest omkring och småbråkar med alla och när han inte är i soppköket så är det mycket droger som gäller, inte konstigt att hans kropp är så outvecklad. Fan, det är så jäkla sorgligt. JAG VILL TA MED HONOM HEM.

Sista dagen för mig idag. skriver om sista veckan när jag är hemma igen!

update

Senaste tiden

Det har varit en bra vecka och det finns massor att skriva om, men jag har varit dålig på att uppdatera så jag får se vad jag minns och kan få ner i ord.

Det som kommit i mina tankar mest är hur bra det fungerar på soppköket nu. Inte på hela två månader förra året så kände jag att jag var så här avslappnad och nära människorna där. Jag känner en stor respekt från dem och jag har stor respekt för dem också. Jag vill verkligen tillbaka dit och hoppas att få se en förändring. Jag vet att det finns många ideer, många bra ideer, som kan fungera. Jag har fortfarande idag svårt att inse att de verkligen sover ute, inte har ett hem. Varje natt jagar de ett säkert ställe att sova på, ett sådant ställe finns inte. Säkert från våld, kyla eller ensamhet. När jag pratar med de allra minsta barnen som är runt 13 år så kan jag inte för hela min värld förstå att det är deras egna val. De har fått hjälp många ggr, åkt till olika barnhem osv, men de väljer alltid att rymma tillbaka till livet på gatan. Det handlar om frihet. Ingen kan bestämma över dem och de har varandra. De är varandras familj. Men ändå. Har Du en lillasyster eller syskonbarn som är 13år? Tänk dig henne/honom gå omkring på gatorna i Stockholm, driva omkring, tigga pengar, stjäla saker, springa omkring och varje natt lägga sig i ett gatuhörn för att försöka få någon sömn. Tänk dig henne/honom utan skor, smutsig och hög på sniffat lim. Det går inte, eller hur? Jag ser det varje dag, ändå är det svårt att förstå att det är på riktigt. Dock börjar jag inse det mer och mer och se det ur deras perspektiv mer och mer. Det är just det här som gör att jag vill tillbaka, att jag skulle kunna bo här, för att fortsätta förstå, komma de ännu närmre och verkligen kunna göra en skillnad. Jag är bra på det här och vill utveckla det ännu mer. Jag vill tillbaka till de här människorna! Jag vet att det inte finns något jobb hemma som är som det här. Problemen kommer aldrig vara de samma. Det är fortfarande problem, men de är inte i närheten av så här komplicerade. Jag vill ha den här utmaningen. Varje dag, i resten av mitt liv.

Vi var i Phumlani (kåkstaden) i fredags. Zanna och hennes vän Marina var med igen. De hade köpt 80 st Happy Meal och ni kan ju tänka er hur glada de blev. En egen box, med egen mat och en egen leksak. Möjligtvis så kommer det aldrig hända flera av de här barnen igen, någonsin. En tysk volontär som var med började gnälla över varför de köpte nåt så dyrt och onyttigt och som de aldrig ens är i närheten av. Är det inte lite av det fina? Att låta de känna sig speciella för en gångs skull? Att de får något eget, som är bara deras? Att äta på mc donalds för de här barnen är ungefär som 100 besök på liseberg för ett fattigt svenskt barn. Jag vet inte hur hon tänkte men orkade inte argumentera emot. Jag såg på barnen att de var lyckliga för överraskningen och det är det viktigaste, tycker jag.

På kvällen på fredagen var jag och Rebecca på heatherdale, det var ju Rebeccas sista dag där. Tror inte barnen riktigt tog in att det var sista dagen för henne. Eller så ville de inte låtsas om det. Vi kollade på film, ät glass och drack varm oboy. Mysigt. Rebecca har gjort stort intryck på många av barnen där, det märks verkligen. Jag är starkt imponerad av henne, hon är trots allt bara nyss fyllda 20 år och en del av ungdomarna där är 18, men har ändå stor respekt för henne. De kommer sakna henne!

Jag har gjort så mycket mer men det mesta suddas ut på något sätt och allt flyter samman. Jag tänker just nu mest på att jag ska åka hem snart och varje dag fylls av saker att göra, människor att träffa och platser att besöka. Jag hoppas jag hinner med allt jag vill hinna med.

Bästa dagen

Den här dagen hade jag längtat efter så mycket men lika snabbt glömt bort igen, när det blev inställt två gånger i rad. Som tur var så kom jag ihåg att påminna Patricia (socialarbetaren på Margarets House) i måndags att ordna så att det kunde bli av innan jag åker hem. Ett besök hos Rushan och Eben! Rushan och Eben bodde på hemmet förra året och var de två yngsta pojkarna, endast 13 år gamla. Mot slutet av förra året så började de skolka i stort sett varje dag, de bråkade med alla och slog sönder saker i ren frustration. Jag vet inte exakt hur och varför men saker var utom kontroll. De förflyttades till var sitt nytt ställe en bra bit utanför Kapstaden. Det var allt jag visste innan jag igår (onsdag) åkte för att hälsa på de, ÄNTLIGEN! Rushan var första stoppet. Jag insåg direkt att det här var ett mycket mer organiserat ställe. Dessutom mer låst och kontrollerat, liknande en SiS-istution i Sverige. Vi fick anmäla oss i receptionen och snart kom Rushans kontaktperson och visade oss till honom. Jag kunde inte hejda mig, gick fram till honom snabbt och kramade om honom. Jag blev lite besviken först, han var så blyg, så tyst. Jag är van att se honom sprallig, full av bus (djävulskap i andras ögon haha) och pratig. Det var bra att Patricia var med, som känner honom bättre än mig, som har mer saker att prata med honom om. Hon öppnade upp honom lite. Sakta men säkert kunde jag se det där charmiga leendet visa sig. Han var stolt över det nya stället, med all rätt. Det var stort, välorganiserat och fint!. De bor 10 pojkar i varje hus och har en stor gård med leksaker, pool och plats att spela fotboll och andra sporter. När vi kom dit runt klockan 16 så satt alla pojkarna och gjorde läxor, ett fenomen som aldrig fungerat på Margarets House. Det här är vad han behöver! Det är dessutom bara manlig personal vilket jag verkligen tror att de här pojkarna behöver. Ordentliga förebilder och inte gamla tanter som skriker åt dem så fort något är fel. Rushan går i klass sju nu och gör bra ifrån sig. Jag ville ta på honom hela tiden, krama honom, hålla om honom, ta med honom HEM! Jag älskar det barnet så fruktansvärt mycket. Kan inte förklara varför, men jag tyckte så mycket om honom förra året. Han var den där typiska pojken för mig att falla för, att vilja ta hand om, få kontakt med. Han är så kaxig och streetsmart, men så fort något går emot honom så surar han ihop totalt och är så nära gråten. Förra året satt jag bredvid honom i en timme, han var sur över något och vägrade prata. Jag sa bara att jag sitter här tills du pratar med mig och förklarar vad som hänt så kanske jag kan hjälpa dig på något sätt. Personalen på Margarets House sa bara ”låt honom vara, det går över, han får skylla sig själv när han inte vill lyssna”. Men ingen någonsin försökte lyssna på honom, prata med honom, fråga hur det känns osv. Det syns så väl på honom att det är saker som är så djupt rotade i honom, som gör att han reagerar så här. I alla fall, det var helt underbart att se honom och när han fick korten från förra året så sken han upp och det kändes bra i mig. De andra pojkarna på Margarets House har sagt till mig ”jaaaa, Rushan älskade ju dig, han var ju som en svans på dig hela förra året!” Som vanligt så tar jag alltid barnens ord lite mer till mig än personalen, i alla fall när det kommer till sådana här saker. De ser så mycket saker som vuxna inte ser eller känner. Vi satte oss i bilen igen efter att ha sagt hejdå och åkte mot Eben. Jag kunde inte hjälpa det, jag grät när bilen rullade iväg. Kommer jag få se honom igen? Kommer han få det bra? Men samtidigt hade jag en känsla av lättnad, en lättnad av att fått se att det var ett riktigt bra ställe han kommit till, och en vetskap om att Margarets House inte passade honom alls egentligen. Det kändes bara konstigt, Rushan som jag längtat efter så mycket, nu hade jag fått träffa honom, i en halvtimma och kanske aldrig mer kommer se honom igen. Huvudsaken är ju dock att han har det bra och det tror jag verkligen att han har!

Så, Eben var nästa stopp. Eben som var den som var mest barn av alla pojkarna förra året. Den med mest barnasinne, lek och känslighet kvar. Jag tänkte så mycket på Irina när vi kom dit. Eben var för henne som Rushan är för mig. Hade vi kunnat hade vi nog adopterat dem förra året. Kankse inte, men ni förstår vad jag menar. Hans hem var ännu mer låst, ännu mer kontrollerat, mes stora grindar, vakter och stängsel överallt. Jag fick veta senare att det är ett ställe där ungdomar bara placeras kortsiktigt, under ca 6 månader, för att lugna ner dem, ha koll på dem och fundera på var de ska placeras senare på lång sikt. Eben var så stor, en ung man. För bara ett år sedan var han verkligen ett barn! Men han verkade må bra och korten gjorde även honom glad. Han sken upp lite extra för kortet på honom och Irina. Jag vet att hon betydde en hel del för honom. När patricia sa ”you remember those daysm don’t you” så fick han fram ett stort leende med lycka i ögonen. Det var fint att se honom och dagen var perfekt! Jag var otroligt trött på vägen hem, av alla känslor som tagit energi. Till råga på allt det här så stor Ashley utanför Margarets House när vi kommer tillbaka dit. Den Ashley som jag berättade om som flyttat hem till sin bror i ett hus som inte kan kallas hus, utan jobb/skola eller pengar. Han var 18 och var tvungen att göra något annat och han skulle få hjälp med boende och ett jobb men av ren frustration, för att han inte ville flytta från Margarets House så sa han bara nej tack och drog till sin bror i stället. Mycket dåligt val. Dock är han så pass gammal att han borde veta bättre och förhoppningsvis så kommer han till rätta med tankarna och försöker få en andra chans. Jag hoppas verkligen de är villiga att ge honom det. Jag trodde inte att jag skulle få se honom innan jag åkte hem igen, men där stod han! Han var samma gamla vanliga jag; trevlig, glad och rolig. Det var så jäkla kul att se honom!! Han var den man kunde (och fortfarande kan) prata med som en vuxen.

Den här dagen slog alla dagar här tillsammans hittills! Jag insåg hur jäkla viktigt det var för mig att träffa de här personerna och det känns lite lite enklare att åka hem. Det var nog det här avslutet jag letat efter och kanske fick. Även om jag mer än något annat vill åka tillbaka snart igen!

Damian Snyders

Jag ska berätta lite mer om Damian som jag jobbar med på soppköket. Jag har nämnt det lite kort förut, men nu har jag mer av historien förklarad för mig. Det är en otrolig historia, en sådan man bara ser på film annars. Damian växte upp i en förort till Kapstaden, på den tiden FICK de ju inte bo i stan i.o.m att de var färgade. Hans mamma jobbade på tre olika jobb, så det var hans mormor som tog hand om honom. Hans mamma såg han kanske tio minuter om dagen, på sin höjd. När han var tio så var han som de fleta tioåringar, dock kanske lite mer ”naughty” än många andra. Han umgicks med några andra killar och de gjorde det mesta tillsammans. En dag fick Damian veta att cirkusen kom till stan. Året var 1990 och Apartheid hade precis fallit. Det var nu fritt fram för färgade att ta tåget och det var vad de här barnen gjorde. De tjuvåkte på tåget för att ta sig till stan och cirkusen.

Damian hade alltid drömt att få gå en riktig cirkus. När de kom till stan så var det inte cirkusen som chockade Damian, det var alla. Vita människor. Han hade vid tio års ålder inte sett en enda vit människa, trots att de bodde 20 minuter bort. Han gick omkring och studerade alla vita människor, alla stora byggnader, varuhus och fins bilar. Det var en helt ny värld, och han älskade det. Han blev förälskad vid första stund. De smög sig in på cirkusen och efteråt hade han tappat bort alla utom en vän. Klockan var mycket, det var mörkt och tågen hade slutat gå för länge sedan. Det fanns inte en chans att de skulle kunna ta sig hem. De började vandra omkring och de mötte massa barn, sombodde på gatan. Se samlades runt en eld, de fick mat och det bjöds på droger. Damian var tio år, han tänkte inte längre än för dagen, precis som alla barn. Han tänkte att det här var iunderbart. Inga regler, inte vuxna som tjatar, bara skoj, lek, hyss och frihet. Framförallt frihet. Damian blev kvar på gatan. I 8 år. Hans mamma och mormor kom ofta till stan och letade efter honom, men han gömde sig. Varje kväll kom gråten, varje kväll när ingen kunde se så saknade han sin mamma och mormor. Men när nästa dag kom så var han återigen fri. Fri att göra vad han vill och vara med vem han ville. Nästa dag var en ny dag som gjorde att han glömde hur det kändes när han skulle sova i ett kallt, hårt gatuhörn. Barn har oftast inte ett konsekvent tänkande. Det är här och nu som gäller.

När Damian var knappt 18 år så tror sig polisen hittat honom död, mamman åker till bårhuset för att kolla på liket och hon har knappt sett sin son på 8 år. Hon känner sig säker på att det är Damian och några veckor senare är planerna för begravningen igång. Hur hon fick veta att det inte var hennes son, det vet jag inte, men det kom i alla fall fram. Strax efter det här så hamnar Damian i fängelse för första gången, men inte sista. Hans sista dom var på 15 år, men jag vet inte för vad. Jag har frågat men han har sagt att han kommer berätta när/om ha känner sig redo. Men för att få 15 år ska man ha gjort något ganska allvarligt. Hur som hellst. Innte i fängelset, knappt 18 år gammal, blir han medlem i 28, ett av de tre Gängen. 26, 27 & 28 heter dem. För att bli medlem där måste man först bevisa att man är redo för det, att man är redo att dö för sina ”bröder”. Damians intagningsprov var att knivhugga en av vakterna, vilket han gjorde. Som straff för detta blev han inkastad i ett rum. Rummet blöttes ner. In kom flera vakter och några hundar. Sen pågick en misshandel som gjorde att han hamnade på sjukhus i tre veckor. Han har idag stora bulor och ärr på huvudet efter det. Ni kanske kan tänka er, ett blött golv som gör att varje gång man reser sig upp, försöker ta sig ut, så halkar man. När man väl halkar så kommer det arga hundar och biter i en och samtigt slår, sparkar och knuffar flera stora vuxna vakter på honom. Det var ett under att han ens överlevde. Dock gav detta honom respekt, respekt inom 28. Alla visste vem Damian var nu.

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta det här så ni förstår eller hur jag ska kunna få med allt. Hur som hellst så har han levt i över 10 år på gatan eller i fängelset. Han har rånat, misshandlat, utnyttjat och kanske(?) mördat. Idag, när han är 29 år gammal är han på väg, som han säger, åt rätt håll. Han är inte riktigt framme än. Men han kommer komma dit. Han driver soppköket, han har dragit igång ett fotbollsprojekt för gatubarnungdomar som lett till att 7 av de har heltidsjobb och boende, han föreläser på skolor och barnhem om hans liv och om gängkulturen, han blev inbjuden av Svenska kungen och drottningen till Sverige i flera månader för att föreläsa runt om i Sverige på universitet och gymnasieskolor om sydafrika och hans historia, han bor i ett eget litet hus och mår bra. Hans dröm är att kunna bilda familj, köpa ett ordentligt hus och ha en bil. Han är på god väg, det är en bit kvar, men om man tänker på var han var för 7 år sedan så har han kommit så oehört långt och det är en otrolig historia. En historia som får mig full av hopp, och självklart är han perfekt i soppköket, en människa som varit där de är, som kännt deras rädsla, ilska och utsatthet. En människa som kan prata med de på deras ”språk”. Det är verkligen rätt man på rätt plats. Det gör mig glad! Jag börjar nästan gråta när jag skriver det här, för det är bara så JÄVLA fint på något sätt. Hopp gör så mycket. Den som vill prata om naivitet kan ju försöka, men här har ni beviset på att alla kan ändra sig, alla har en liten chans att förändra sitt liv, det handlar bara om att se chansen, ta vara på den och framförallt, att våga be om hjälp. I slutet av dagen är det bara DU som kan förändra ditt liv, ingen annan. Andra kan hjälpa dig, men du måste först ta beslutet att du VILL.

here it comes

ok, har kommer ett laaaangt inlagg.. ber om ursakt som sagt... ska forsoka skriva varje dag innan jag aker hem!

6 mars 2009
På fredag morgon var det äntligen dags att åka till Phumlani igen, kåkstaden. Jag hade desuutom lyckats fixa så att Suzanna kunde följa med. Suzanna och jag har aldrig träffat varandra. Jag skrev till henne via hennes blogg några veckor innan jag åkte då jag läst att hon också skulle till Sydafrika nu i februari. Hon är i Kapstaden med sina två barn, 5 och 8 år gamla. Sex månader ska hon vara här och studera grafisk design. Jävligt coolt av henne att åka ensam med två barn tycker jag! I alla fall, hon hängde på till Phulmani i sällskap av Marena, en vännina till henne som var på besök under semester. Väl där så insåg vi att det var ännu en sjukt varm dag. Närmre 40 grader. Där ute märks det ännu mer då det är väldigt torrt och inte finns några svala utrymmen att vistas i. Det var bara några få barn där när vi kom fram, de andra var i skolan fortfarande. Vid 12-tiden åkte vi och handlade lunch till barnen, det blev samma som förra gången, korv med bröd och saft. Krov som äts rå, att tillaga den skulle vara allt för omständigt och inte ens något barnen frågade efter. Utan el är det mycket som blir omständigt. Barnen är så underbara, så glada och snälla. Att de har så mycket glädje i sig är otroligt. Det är även så att de vuxna har någon slags stolthet. Det är inte pinsamt att säga att man bor i en kåkstad här. Det är något man är stolt över och står för. Kanske beror det på att det är en så otroligt stor del av befolkningen i det här landet som bor så? Det är något naturligt. Det finns de som har ok med pengar men som ändå väljer att bo kvar där, för gemenskapen, tryggheten (?) och för att det helt enkelt är och alltid varit deras hem. Det var skönt att höra att Suzanna och Marena verkligen uppskattade att få följa med. Det är så skönt när man tar med sig några på sånt här och de kan ta hand om sig själva. Det ska ju påpekas att det var första gången vi sågs i verkligheten, innan har vi bara haft kontakt via blogg, msn och facebook. Men Suzanna var toppen på alla sätt. Jag har äran att få följa med henne till Nyanga på Söndag, en av de största kåkstäderna, för att gå på en riktig mässa med sång, musik och healing. Det kommer bli mycket mycket intressant!

När klockan var framåt tre på eftermiddagen drog vi oss hemåt. Jag har nog aldrig varit så skitig och aldrig luktat så illa förut i mitt liv! Den torra sanden, som barnen kissar i här och där och slänger skräp i, var över hela min kropp och lukten som satt fast på mig går inte att beskriva. Jag följde med till Suzanna och tog ett dopp i poolen som de har på deras innegård till hyreshuset de bor i. Det var så skönt. Men så här i efterhand så funderar jag lite. De bor sådär, varje dag, året om. Det är så overkligt, så långt ifrån det liv man själv lever. Jag kan inte förstå hur det är under deras vinter, när det regnar och blåser som bara den, och allt de har är plåtskivor till väggar och sanden blir till lera av det blöta vattnet. Hur är det att inte ha tillgång till en toalett eller till rinnande vatten i huset man bor och ingen elektricitet, vilket innebär att det är kolsvart efter 8 på kvällen? Hur är det att inte ha hela kläder på sig, att ständigt vara skitig och att alltid vara orolig för sjukdomar som tbc och aids? Hur känns det när man går och lägger sig om kvällen? Är de lyckliga eller tänker de alltid på hur de har det och hur mycket bättre så många andra har det? Jag känner så mycket glädje och värme i de här här människorna och undrar var den kommer ifrån och önskar att alla i Sverige borde få se det här och sedan sluta gnälla över materiella ting och onödiga bråk eller brist på uppmärksamhet. De här människorna lever under så hemska omständigheter ändå tror jag av hela mitt hjärta att de faktiskt är lyckligare än så väldigt många som lever i västvärlden. De har större problem än oss men är ändå så mycket bättre på att hitta lyckan i det lilla de har.

7 mars 2009
Jag var ute på fredagkvällen så när klockan ringde klockan 07.00 på Lördagsmorgonen var jag lagom pigg. Dock var jag förväntansfull inför en heldag med pojkarna på stranden. Dessutom skulle vi till en strand jag inte varit på, i en stad nära Kapstaden, kallad Blouberg. Väl där så visade det sig vara en riktigt bra planerad dag. Det var Tyska skolan i Kapstaden som annordnat med det för flera barnhem. När vi kom dit samlades alla på en stor gräsmatta och information som jag absolut itne visste om förklarades. Dagen skulle börja med en tävling. En tävling i att samla skräp. Japp, ni hörde rätt. Det hela gick ju självklart ut på att städa upp på stranden men att göra något kul av det. Mina pojkar vara bara fem stycken så vi hade inte så stor chans i tävlingen. Kan tyckas att det är aningen orättvisa regler när ett barnhem har 40 barn och vi bara är 8 som mest. Å andra sidan så tog killarna det inte så allvarligt utan hade kul ändå. Resten av dagen bestod av bad, lek, fotboll, mat, godis och avslutades med en grym grej, en danstävling. En danstävling för alla intresserade. Jag log med hela kroppen i en timma. Jag har alltid varit imponerad av Chris Brown, men många av de här barnen var så mycket bättre än honom! Femåringar stod framför 200 personer och dansade som proffs. Det var fantastiskt att se. Hur kommer det sig att barnen här har den rytmen i kroppen? Det är konstigt. Det finns knappt ett barn på varje dagis hemma som kan dansa mer än runt granen. Självklart är det ju mer en del av kulturen här. Dans och sång är så självklart i så många hem och de växer upp med det. Men ändå. Man säger ju att man föds med rytm i kroppen. I alla fall, vi drog oss hemåt vid tre och då åkte jag till Observatory för att möta upp Damian som jag jobber med i soppköket.
Dock är Sydafrika alltid Sydafrika när det kommer till tider. Jag var på plats 15.30, Damian dök upp framåt 16.30. Under tiden så hamnade jag på en pub med sju stycken förfriskade killar mellan 20-40. Jag satt utanför och väntade när en av de kom för att fråga om jag ville ha sällskap. Hade det här varit i Sverige så hade jag antagligen sagt ett artigt ”nej tack” och suttit kvar i en timma och tänkt att det var ett gäng jobbiga, fulla, påträngade människor. Men här tvekade jag inte. Trots att man ska vara mer försiktig här och aldrig vet vad människor vill. Dock känner jag att i en bar på eftermmidagen i ett någorlunda vettigt område, så är det säkrare att än att vänta utanför. Det var en trevlig timma och kul att möta nya människor, som vanligt. Jag SKA bli bättre på att vara så här när jag är hemma i Sverige också. Jag vet att jag redan är rätt bra på det med tanke på att min vänskapskrets är så bred som den är vad gäller politiska åsikter, ålder, sexuell läggning, intressen, kön osv. Det går dock alltid att bli lite bättre på det mesta!

Lördagskvällen försvann i sömn. Jag somnade 22.30, vilket nog inte hänt, på en Lördag, på de senaste tio åren. Jag avr helt slut efter en utekväll följt av en varm dag på stranden runt 200 barn. Skönt att sova ut!

8 mars 2009
Inte så mycket att säga om dagen. Vi åkte till Gordons Bay, ca 1 timma med bil bort. Vi var på stranden, internetade (bra verb) och lunchade. Slappade som bara den helt enkelt. Det behövs ibland. Trots det så är det mest barnen vi pratar om under tiden. Båda två upplever så mycket att vi inte kan komma ihåg att berätta allt på en gång utan det dyker sakta men säkert upp i minnet. Det fina är att vi båda bryr oss om vad den andra säger, vi förstår hur mycket det betyder för den andra. Det är inte så många som det är lätt att dela sådana här saker med. Men jag vet att Rebecca älskar det här lika mycket som mig.

Det är bara två veckor kvar nu och det börjar komma ikapp mig. Med sorg mestadels. Hur mycket jag än saknar er alla där hemma så gör det så ont att lämna det här, igen. Jag önkar det var möjligt att vara här jämt och för alltid. Visst är det väl möjligt, egentligen, men jag vet inte om jag skulle klara att lämna allt hemma. Dock känns det som jag fått kontakter nu som SKULLE kunna leda till jobb här nere, på något vis, i framtiden. Men jag har lovat mig själv att inte tänka så mycket på det. Att njuta av tiden här och NU och sedan även njuta av att komma hem och träffa vänner och familj. Sen, längre fram i tiden kanske jag borde börja tänka på var det är meningen att jag ska bo. Är det verkligen i Sverige? Jag vet faktiskt inte. Det handlar mest om vad JAG vill, men kanske inte till undra procent. För om det inte blir som andra vill kan det även leda till att det sårar mig och det kan följa mig hela mitt liv. Beslut, jag hatar beslut.

9 mars 2009
Jag och Rebecca åkte till stan på morgonen, gick en shoppingrunda i stationshuset. Jag hittade skor för 50 kronor, shorts för 60 kr och en t-shirt för 20 kronor. Så som det ska vara helt enkelt. Jag blev sugen på att köpa ett par grymt snygga Converse för 500 rand (ca 450 kronor) men får se. Det är inte JÄTTEbilligt och jag BEHÖVER inga skor. Jag har lite svårt för det där här. Jag hade på mig mina nya vita skor idag på soppköket och tyckte det kändes dumt, det ser verkligen ”hej jag är rik” ut och det känns verkligen inte bra. Klart jag gillar att köpa nya saker men jag gillar verkligen ännu mer att lägga ner de pengarna på annat, på andra, på känslor, upplevelser och tid. Jag tänker jämt att jag kan göra så mycket annat för de hundralappar jag lägger på kläder. Jag är inte rik och måste göra val. Välja vad som är viktigast att lägga pengarna på. För mig är det inte kläder, tekniska prylar eller att gå ut och festa upp flera hundralappar på samma kväll. Även hemma i Sverige prioriterar jag så. Pengar lägger jag hellre på att äta gott, spara till resor (även inom Sverige för att träffa vänner eller likn), kunna göra saker för andra och på så vis även känna ro i mig själv. När jag känner att jag gör saker för andra så mår även jag själv bättre. Så är det verkligen. Det kan låta som en klyscha, men jag lovar er, testa nåt sånt här och ni kommer förstå. I alla fall 99% av er. Det är jag säker på.

Efter stan åkte vi åt varsitt håll, till Heatherdale och Margarets House. Det var kul att komma till pojkarna igen, de var alla glada och uppspelta och tacksamma för lördagen på stranden. Jag hade ingen skjuts hem så jag var tvungen att ta taxin hem runt halv sex. Efter sex är det inte en jättebra idé nämligen. Jag frågade Ashley om han kunde följa mig till taxibussarna och när vi skulle gå så var det fyra killar som följde mig. Utan att jag bad dem! Sånt är skönt för mig, ett bevis på att de verkligen gillar mig och vill spendera tid med mig och dessutom bryr sig om mig och vill följa mig för att ”beskydda” mig. Det är konstigt att fyra killar mellan 15 och 18 kan få mig att känna mig totalt trygg. Jag kollar mig inte en sekund över axeln, jag bryr mig inte om vilka jag möter och jag håller inte speciellt hårt i väskan. Jag bara går, pratar och skrattar som om det var var som hellst i Sverige. När vi kom till bussarna säger Patrick ”varför går vi inte hela vägen, det är ju inte långt? Vi kan följa dig”. Och så blev det. Jag, Patrick och Bernhard hade sällskap hem till mig. Det är fantastiskt, för Patrick var en av de killarna jag knappt fick kontakt med förra året och nu är han en av de som pratar med mig mest av allt. Om det har med mognad att göra, eller för att han inte sysslar med droger lika mycket längre, det vet jag inte. Spelar ingen roll, jag är bara glad att det skett en förändring! Det var perfekt med tjugo minters promenad, det blir så lätt att snacka då, om allt och inget. Det är sådana samtal som verkligen ger något. Det är i de samtalen man kommer in på saker man annars inte skulle kunna fråga. När vi kom in på den gatan jag bor på så inser jag vilket bra område jag faktiskt bor i. Killarna blev imponerade av husen och sa att det var en rikemansgata. De har nog rätt. Folk här har stora hus, fina bilar och har råd att spela golf t.ex. För mig är det bara positivt, det visar att det finns möjligheter för färgade i det här landet att faktiskt tjäna pengar och ha ett bra liv. För bara 25 år sedan var det långt långt bort. Då fick de inte ens gå in på varuhus, inte bada på vilken strand de ville, inte åka buss, inte gå i samma skola som de vita, inte bo var de ville osv osv osv... men vägen till att klyftorna mellan svarta/vita, rika/fattiga ska bli normala är lång, ja kanske omöjlig. Jag tror tyvärr det är omöjligt. Hatar att säga det ordet men det finns inte ett enda sätt i mina ögon som skulle funka för att få bort de miljoner som bor i kåkstäder, ge de 40% som är arbetslösa ett jobb, få bort alla drogproblem (som leder till kriminalitet) som finns eller att få de vita att någonsin flytta till de ”färgade områdena”.
Det är sorgligt men sant.

FORLAT!

Jag ber sa hemskt mycket om ursakt!
Mitt usbminne har varit borta plus att det varit full rulle. Jag SKA skriva ikvall nar jag har fatt tillbaka usbminnet och har internet tillgangligt! Kommer bli ett langt inlagg.

Jag har det toppen fortfarande och nu ar det bara en vecka kvar vilket kanns sjukt sorgligt. men men...

Som sagt, uppdatering ikvall.

Puss

Snart!

Snart kommer det en uppdatering. De har precis kommit ett nytt internetcafe 100 meter fran dar jag bor sa jag kommer kunna uppdatera nastan varje dag! Dock inte idag, har arit sjukt upptagen, DESSUTOM har jag glomt mitt USBminne i Gordons Bay som ligger 1,5 timma bort med bil. Hoppas de kan posta det sa jag far det innan jag aker hem i alla fall. Men nu kan jag skriva direkt harifran iofs, men blir jobbigare med bilderna da jag inte kan komprimera de innan jag gar hit och darfor tar det en evighet att fixa med det har. Men men. Det ar inte vardsliga problem direkt. Ni kommer fa hora fran mig snart igen! Det ar fortfarande underbart pa alla satt. Nasta inlagg blir bland annat om besoket i kakstaden i Fredags.

PUSS

Jag ar sen, jag vet, forlat!

De minsta pojkarna pa Heatherdale! (mer bilder finns pa facebook och i min resedagbok alias tanija)

2-4 mars

Vaknade upp med en dunderförkylning, halsont och huvudvärk på måndag morgon. Lagom härligt. Jag stannade hemma och sov mest hela dagen. Känns inte så kul att en hel dag går till spillo men vad gör man. Jag hade inte varit något roligt sällskap direkt. Kvällen spenderades hos Clint med någon timma Domino, sen pallade jag inte mer. Behövde sova. Det är ju tydligt att jag inte klarar av väderomslagningarna här, blev sjuk av samma anledning förra året med.

Jag orkade i alla fall upp på tisdagen och följde med Rebecca till några av barnens skolor. Jag har berättat om rektorns förvåning av att vi INTE får våra resor betalda av våra föräldrar. Jag försökte förklara att jag är 25 år, inte bor hemma och sällan fått något mer än det jag verkligen behövt och att jag sparat i ett år för att kunna åka tillbaka och spendera mina sista kronor här. Jag tror i alla fall att han fick sig en tankeställare! Bra! I den andra klassen vi kom till så sa läraren i stort sett ”det här och det här ska de göra, kan ni hjälpa mig med det?” och sen gick han och lämnade oss ensamma med klassen på ca 30 barn i en timma. De skulle redovisa varsin artikel för klassen, berätta om den och visa bilden. Han bad oss även sätta omdömen på deras redovisningar.. Sen hade vi inget mer att göra. Hade 30 min att fylla ut. Det fick bli lite frågor som var sammankopplade till artiklarna. De handlade mest om kriminalitet så det var frågor som ”vilka problem finns i de områden där du bor? Hur kan man lösa de problemen? Tycker du att det är viktigt att tidningen skriver om det som händer?” Läraren sa att han hade viktiga saker att göra. Frågan är hur han hade löst det om vi inte hade kommit dit? Ja, människor här är lite märkliga ibland. De tar ofta för givet att vi ”frivilligarbetare” vill jobba hela tiden, att vi kan det mesta och har tid HELA tiden och att vi ställer upp på precis allt. Vi är kanske lite sådana med? Ganska lättutnyttjade. Men men.. jag ska inte klaga. Lärde mig en hel del av det, även denna gång, som alltid när man blir inkastad i något helt oförberett!

Jag var fortfarande rejält sjuk, så det blev en tidig kväll för mig.

Onsdag och jag hade i stort sett lovat att komma till soppköket. Det gjorde jag också, trots snor, slem och hosta! Det var en väldigt lugn dag där. Hängde mest runt, tog lite kort och pratade med människor. (vilket itne är så ”bara” utan otroligt intressant varje gång). Bestämde med Damian att han ska komma till både mitt och Rebeccas barnhem och prata med de äldsta barnen. Han har ju ju som sagt levt på gatan, suttit i fängelse och jobbat sig upp till ett bra liv nu. De behöver någon som honom som berättar om det, att det inte är något att sträva efter att hamna i ett gäng. Att det inte är häftigt alls att leva det livet. De behöver någon som vet vad han pratar om. Det kommer bli grymt tror jag! Damian har tatueringen 28 bakom sitt öra. Det betyder att det var det gänget han tillhörde när han satt i fängelset. Jag såg en dokumentär om det för några månader sedan. 26, 27 och 28 är de mest fruktade gängen som startades i fängelserna för många år sedan. Jag kommer antagligen tycka det är minst lika intressant som barnen när han berättar om allt det här. Grymt att han vill ställa upp. Svaret på frågan var ”I will do it for sure, I love speaking to young people”. Sådant gillar jag!

Jag och Rebecca tog en slapp eftermiddag vid poolen. Tre timmar sol och bad och sen en timme Internet. Efter det var vi redo för hemfärd. Den skedde mitt i rusningstrafik så det tog nog dubbelt så lång tid att komma hem än vanligt. Vi var trötta idag igen och stannade hemma och slappade. Lite sugen på att det ska hända något är jag allt nu!

Det märks när jag skriver att jag kommit in i det här livet nu. Det är inte lika lätt att hitta orden och beskrivningarna för det känns så vardagligt. Som att det är saker som händer hela tiden, att det inte är något att berätta om. Det är svårt att veta efter ett tag vad som faktiskt är intressant att läsa om. Jag vet bara att det här är och kommer alltid vara hemma2 för mig. Människorna jag mött kommer alltid vara mina vänner och jag kommer minnas de resten av mitt liv. Det kommer vara jobbigt att åka hem men det kommer kännas bättre än förra gången för nu har jag faktiskt visat alla att jag kom tillbaka, att jag brydde mig och jag alltid kommer minnas de. Avslut är viktiga! (Även om jag förhoppningsvis kommer tillbaka igen så har jag tid till ett avslut nu.)

Jag vet i alla fall en sak, jag vill verkligen bo i ett varmt land. Jag mår så mycket bättre av det. Jag skulle inte ha några problem med att ha 25-30 grader varje dag. Det skulle inte vara jobbigt att gå till jobbet i värmen för jag skulle veta att varje helg, varje ledig dag skulle jag ändå kunna utnyttja till bad och sol och annat skönt. I Sverige får jag panik varje sommar för att jag måste jobba för att helgen jag är ledig på kanske det regnar och är kallt ändå. Jag saknar inte årstiderna, jag saknar verkligen inte snö och kyla. Jag mår bättre på alla sätt av att ha värme. Människor blir mycket gladare och trevligare i allmähet dessutom. Ingen behöver sitta hemma själv i mörkret för att det är för kallt för att hitta på något. Allt blir mycket mer spontant. Saker som datorer, tv, film och tvspel blir mer och mer obetydligt och mäten med människor och personlig utveckling blir en del av vardagen, inget jag måste söka mig till, det bara kommer spontant! Jag älskar att inte behöva vad jag ska klä på mig för att inte frysa och jag älskar att kunna sitta ute på natten i bara byxor och t-shirt. Jag älskar det!

Jag ligger efter nu med skrivandet och det kanns inte bra! Ska fixa det i morgon nar jag ska till stan, lovar. Det hander sa himla mycket har och eftersom vi inte har internet hemma sa ar det svart att uppdatera ofta. Hoppas det ar ok!

Kunde inte bry mig mindre, jag vet att gor sa mycket bra har anda!

Det ar intressant att folk orkar kommentera sa maningslosa saker och inte ens kan sta for det. Vad ar meningen med det? Jag antar att personen tyckte han/hon var fyndig eller rolig eller smart. Borde hon/han da inte vilja ha aran for det? Eller kom kommentaren av ren avundsjuka? Nej, bittra svenskar ar det sista jag saknar har. Puss pa er alla som tycker jag ar naiv. Battre att vara naiv an att vara cynisk och bitter. Tycker jag.

http://gurka.se/2009/02/12/blogghysteri/#comments
Har har ni annu ett tecken pa att folk inte har mycket att gora om dagarna. Jag kanner ju som sagt att en blogg ar mer personlig sa varfor skulle jag skriva som att det var en artikel? Varfor skulle jag andra mitt sprak nar det ar mina egna kanslor jag vill fa fram? Nej, manniskor har VERKLIGEN for lite att gora om dagarna. Jag hade nastan glomt bort hur det var. Sant har forekommer inte i detta land! Bitterhet, avundsjuka, cynism.. Ni ar ju mer bittra an vad manniskorna som upplevt Apartheid ar!! Aja, kul anda att man far folk att ens reagera.

Jag ar pa jobbet och hinner inte skriva mer, ska ha filmkvall med killarna igen med den nyinkopta dvd:n som de verkligen behovde. Den forra var man tvungen skruva isar innan man kunde satta i en film. Harry Potter 2 star pa schemat.

I morgon blir det kakstaden. Ska forsoka fota lite sa ni far en bild av hur det ser ut. Som vanligt ar det oerhort svart att beskriva saker har med enbart ord..

Nu ska jag ga och vara lite naivt trevlig med pojkarna sa att de far en trevlig kvall utan trakiga tankar och funderingar. Dumt av mig va? :)

Lite Ordbajs!

Jag ar sjuk. Genomforkyld. Igar regnade det. Idag ar det asvarmt igen. Min kropp hanger inte med alls. Men det gar nog over snart. Hoppas jag.

Jag har inget speciellt att beratta men har en stund pa internetcafeet innan jag och Rebecca ska till Heatherdale for att ta med nagra av tjejerna pa bio ikvall. Vi har sprungit mellan skolorna idag for att kolla till barnen lite. Rektorn, om ni minns honom, han som var sa rasfixerad, blev tyst nar vi sa att vi INTE hade fatt var resa betald av vara foraldrar och att vi hade jobbat ihop de pengarna sjalva. Han tog for givet att det var sa for att vi ar vita och sa pratar han om fordommar! Usch. Irriterande. Men han sa i alla fall att han blev glad att hora det och att vi oppnade upp hans ogon lite. Bra det!

Pratar lite med minsta syrran nu om hur det faktiskt ar att vara vit och bo i ett fargat omrade. Det ar sa svart att beskriva med ord. Varje dag nar vi gar naganstans sa tutar bilar, folk skriker "whitey" eller "heeey" eller bara glor som fan. En del av blickarna sager "vad gor ni har, ar ni inte radda om er sjalva, ni borde inte ga omkring har", andra sager "javla vita, rika stroppar, ni har inte har att gora", andra sager "henne skulle jag latt kunna ranat om det inte var for all trafik, hon lar ju ha bade pengar och kamera i vaskan". Nar vi var ute i torsdags var vi de enda vita pa hela stallet och folk kollade, en del med glad min, att det ar kul att vi faktiskt vill dit trots att det ar ett "fargat stalle" men andra ser det nog mer som att vi ar dar for att kolla pa dem, for att se hur det "ar" pa ett sant stalle. Det ar sa svart. Samtidigt som folk beter sig mycket konstigt mot mig for att jag ar vit sa ar det i allmanhet sa att manniskor har ar SA mycket trevligare an i Sverige. Folk pratar, dansar, fragar saker, bryr sig osv. Jag alskar att alla verkligfen ar sig sjalva har. Det kanns i luften. Det kanns sallan tryckt eller paklistrat. Jag slappar aven pa det dar sjalv. Jag blir mer avslappnad, mer HELA mig sjalv, mer oppen och mer glad!

Aja, lite ordbajseri av mig nu! Ska glo lite pa facebook! Ta hand om er. SKriver senare i veckan och lagger upp lite bilder!

sjuk igen

blir ett långt inlägg nu, har inte haft tillgång till internet på ett tag.

jag är sjuk igen. Igår var det 40 grader, idag regnar det, jag badade i 16 grader kallt vatten, ja det kanske har sin förklaring.

2009-02-26 & 2009-02-27

Torsdag förmiddag spenderades på Canal Walk, det gigantiska köpcentrat. Vi hade tänkt hitta nåt kul att ha på oss till helgen. Jag kom hem med ett par skor och en väska. Rebecca med lite smycken. Vi åkte till Heatherdale efteråt. Det hände en hel del där den här eftermiddagen. Rebecca hittade droger i de äldsta tjejernas rum, marijuana och bensin. Först ville ingen stå för det men när Rebecca lovade att inget säga till de vuxna om de bara berättade sanningen så kom det sakta men säkert fram. De pratade en del om att de gör det för att de inte mår bra. ”Vet du hur det känns att inte ha några föräldrar, att sitta ensam på julafton när alla andra är med sina föräldrar och syskon?” och liknande. Jag kan inte klandra dem, jag förstår dem, men sen är det ju alltid ett måste att försöka få de att låta bli ändå. Att försöka få de att se hopp i framtiden och känna att de har något att leva för. En ev tjejerna blir våldtagen av sin styvpappa och misshandlad av sin mamma. Hon var hemma förra veckan, som straff för rymningarna, om ni minns. Hon berättade att hon hade fått utstå alla saker igen. Är det konstigt att en 13-åring som lever under dessa omständigheter vill fly verkligheten? Är det inte ett under att hon ens orkar leva? Borde man berätta om drogerna för personalen? Jag tycker inte det. Det är inte det vi är här för. Jag är här för att försöka vinna barnens förtroende, att bli respekterad av dem. Tyvärr går det inte att kombinera dessa två saker här, att få respekt OCH samarbeta med personalen på alla vis. Hade detta berättats för personalen hade Rebecca för alltd varit hatad av dessa flickor och allt som hon byggt upp med de hade raserats på en sekund. Nej, det är bättre att Rebecca själv pratar med de här tjejerna, försöker få de att lyssna lite, vara deras vän och en trygg punkt i tillvaron. Någon de kan vända sig till i alla väder. Jag gjorde ju samma sak när jag fick veta att Anthony stal pengar i affären, hade jag sagt till personalen hade jag aldrig kunnat prata med honom om något viktigt igen. Jag vet att han hade vändit mig ryggen för alltid då. Jag jobbar inte för pengar här, jag jobbar inte för att göra rätt enligt böckerna här i detta land. Jag är här för att försöka ge hopp åt barn som saknar det på många sätt. Barn som inte har någon riktigt trygghet och som blivit svikna om och om igen flera gånger om. Jag är här för att ”finnas”, inte för att tillrättavisa.

Jag hade filmkväll med killarna på Margarets House Fredag kväll. Jag hade sagt 19.00 som tid. När klockan var 19.05 var två av åtta killar där. Kändes lagom kul. Men sydafrikansk tid är inte som hemma. En halvtimme hit eller dit spelar ingen roll, ingen ber om ursäkt att de är sena och sällan blir någon irriterad om någon är sen. Runt halv åtta kunde jag sätta på filmen och då var alla åtta killarna där. Vi såg på Harry Potter och den uppskattades så det får nog bli Harry Potter 2 nästa filmkväll. Chips, dip och läsk uppskattades också. När jag gick så satte jag på Horton (bästa animerade filmen ever, enligt mig) och de flesta såg nog på den också. Vid 23 var jag på väg hemåt. En lyckad kväll! Skönt.

Helgen (28 feb & 1 mars)

Vi tog oss till stan, jag och sex av pojkarna. Vi bestämde oss för att gå till Sea point där det ligger en pool. Det var längre än jag trott. Efter en timmes promenad i 30 grader och sol var det ganska skönt att bada kan jag lova. Det var hur bra som helst, killarna är så jäkla lugna mot förra året. De sköter sig själva och lyssnar när man pratar med dem osv. Vet inte om de har förändrat sig eller om de repekterar mig mer nu, för att jag kom tillbaka, för att jag inte bara lovade saker jag inte kunde hålla. En kombination anar jag. Två av killarna som var ganska jobbiga förra året har varit på habilitering i tre månader för drogmissbruk och de är verkligen helt annorlundamot förra året. Det är skönt att se att det finns sådan hjälp i det här landet som faktiskt fungerar. Vi stannade vid poolen i 3 timmar sen åte vi hemåt igen. Jag pratade mycket med Bernhard, vi har våra diskussioner. Han är en frågvis herre kan jag lova. Möjligen ännu mer frågvis än förra året. Han ifrågasätter precis allt och alla och funderar mycket på det mesta. En riktig grubblare. När han sa att jag inte kunde lära honom nåt, för att jag var tjej, så startades en ganska het diskussion som ni kanske förstår. Men Rebecca sa ”din lärare i skolan, är det en man eller kvinna?” Han blev tyst då. Det var ju nämligen en kvinnlig lärare. Jag vet inte hur han tänkte eller menade, men diskussionen är inte slut i alla fall! Jag vill veta grunden till varför han ens tänker så och om det går att öppna ögonen lite på honom. Intressant.

Lördagkvällen spenderades i stan med ca 20 andra volontärer från olika delar av världen. Trevligt att vi blev inbjudna trots att vi inte åker med någon organisation det här året. En kille från stockholm kom i veckan, han är 22 och kommer på bo samma gata som oss. Får se till att hänga lite med honom och få honom att komma in i det hela. Jag minns själv hur det var första veckorna här. Vi åt mat på Mama Africa, för min del blev det Springbok (vet faktiskt inte vad det heter på svenska, men någon sorts rådjursliknande varelse är det i alla fall) och det var gott! Vi gick vidare till lite olika uteställen. Som vanligt på Long Street så träffar man på gatubarnen, alltid lika jobbigt. Dock träffade vi på bögarna, och de hade på sig så jäkla fina kläder, det var nämligen gayparad tidigare på dagen. De var på strålande humör! Senare mötte jag såklart Chevonne. Hon, av alla, lurade mig att köpa flingor och mjölk till henne. 3 minuter senare såg jag henne utan maten, alltså hade hon sålt den. Jag ska prata med henne i morgon om hon är på soppköket. Jag blir arg, det är så jäkla fult av henne. Hon vet att jag bryr mig på riktigt om henne. Någon slags respekt förväntar jag mig tillbaka! Vi såg även två killar, som var runt 8 år, så jäkla söta och glada. Men senare berättade Damian att de är 14 och 16 år gamla. Helt sjukt, de såg inte ut att vara en dag över 10 år. Där kan man prata om undernärda kroppar. Usch. Jag försökte få den minsta att komma till soppköket på måndag, men tydligen gillar de inte att komma dit. Får väl se. Han om någon vill jag hjälpa om så bara lite lite grann. Köpa hela kläder? Mat? Bara vara där? Utekvällen slutade på ett hemskt ställe med 90% vita, rika peroner som var dryga och som inte vågade dansa (alltså som att gå ut i Sverige, vilket inte lockar när man är här då det finns så mycket roligare ställen)

En annan sak som jag fick veta av två tjejer på gatan var att det går ett rykte om att jag dejtar Stanley. Det är verkligen bissart. Stanley är han som jag berättade om, pingis-killen, som suttit inne för dråp på sin flickvän. Jag har knappt pratat med honom! Men, så kom jag på att förra veckan mötte jag honom på en gata i stan och han var med tre tjejer och han kramade om mig och sa ”vi ses senare på soppköket”. Hans flickvän är nämligen svartsjuk och ska tydligen "göra mig illa". Hon var antagligen en av de här tre tjejerna som han var med då! Alltså, det här är vad ryktet säger. Efter samtalet så slog mig även tanken att det här kan varit nåt som de här två tjejerna hade hittat på och berättade för mig bara för att det är kul att skrämma upp mig. Jag har ingen aning. Jag ska prata med Damian om det här i morgon. Om det är sant att de är arga på mig på ritkigt så måste det ju redas ut!

Söndagen var den varmaste dagen hittills, ca 40 grader, gassande sol och helt vindstilla. Det rann om mig, det klibbade överallt, det var inte najs alls. Vi var dessutom bortbjudna på lunch hos Rebeccas förra värdfamilj, så stranden blev det inte. Vi gick hem till dom, vilket är ca 20 minuters promenad, och jag höll på att avlida. Kanske inte, men nästan! Clint ringde dock och frågade om vi skulle med till stranden så efter lunchen drig vi iväg till Sandy Bay, en strand jag faktiskt inte varit på. Det ligger efter Camps Bay (den ”rika” stranden på atlanten-sidan) och var riktigt bra. Ganska liten, avslappnad stämning och fint som bara den! Vi badade i havet på riktigt för första gången sedan vi kom hit, och i riktigt höga vågor. Sweet!

En bra helg med både jobb och semester. Som det ska vara här!