Every FUCKING morning.

Every morning I wake up with a terrible feeling inside. My brain goes nuts from dreams I have all night. I think of him EVERY morning, the first thing, when I wake up. It's fucked up. HOW can someone be so special to anyone else? How can I not be special to him anymore? HOW the hell do I get over this shit? I just wanna disappear. I'm too tired. Tired of this. And he wont understand. He never will. He is fucking ice cold and mad and angry and tired of me. It hurts. He wont give me time. He wont have time for me anymore. He doesnt care. He just lives on, moves on. I even guess he is with other girls already, having fun, while I cant even talk to another guy without being irritated if he even tries to flirt with me. I can not even think about being with someone else yet. It makes me feel sick. I do not want anyone else to touch me. Never.

I AM FUCKED UP.

OR.

I LOVE HIM.

And it sucks. He is not worth my energy. Really not. I know that deep inside. But I do feel what I do feel. And he just moves on, without me. I hate this.

Tired of crying. Tired of lost apetite. Tired of killing my brain with alcohol. TIRED.

Hittar inte orden längre

Jag måste skriva på svenska. Orden faller inte på plats på engelska. Inte när det handlar om det här. Jag letar efter ord, efter fraser, efter känslor. Jag hittar dom knappt på svenska, så på engelska är det i stort sett omöjligt.

Det har gått tre månader nu. Egentligen fyra sedan jag började förstå att något var fel på riktigt. Men tre månader sedan jag fick allt bekräftat.

Det gör fortfarande så sjukt jävla ont. Antagligen för att vi råkade umgås igen förra veckan. Sjukt dumt och väckte bara en massa känslor till liv igen. Känns som jag tagit 4 steg tillbaka i hela processen av att gå vidare.

Jag vet att jag måste gå vidare, släppa taget, bryta kontakten helt. Men jag är så orehört dålig på det. Seperationsångest.

Jag saknar honom varje dag. Varje morgon tänker jag på oss. Nästan varj kväll tänker jag på oss. Flera gången om dagen blir jag påmind om att han inte är en del av mitt liv längre. Det är så jävla jobbigt. Jag vet inte hur man kommer ifrån det. Ingen aning.

Jag är arg för att han inte vill. För att han gav upp. För att han inte ville se saker på ett annat vis. För jag vet att vi älskar varandra. Det finns fortfarande där. Han vet det. Jag vet det. Men det fungerade bara inte. Men... I mitt huvud så löser man saker, man reder upp, man försöker. Jag vet att det inte alltid fungerar så och möjligtvis så hade vi aldrig rett ut vissa av våra problem.

Kanske är det för att jag är van vid problem som har med svek att göra. Att bli sårad. Saker som man absolut inte kan lösa. Nu känns det som att vi gav upp kärlek som jag aldrig kännt förut. Respekt. Jag respekterade honom så mycket. Fortfarande när jag ser honom så blir jag varm och glad pga den personen han är. Han är så jävla konstig och märklig men på ett sätt som gör mig glad. Jag kunde vara mitt konstiga jag med honom, mitt riktiga jag.

Jag saknar det. Jag saknar honom. Varje dag.
Jag önskar att det bara kunde gå över. NU.

Dreams

For many years I have been struggling with dreams. I often dream "real" things. I woke up and don't know if it happened or not. And the feeling lasts for half the day, sometimes longer. It really affects my mood. Last night I slept like 4 hours because of a mosquito in my room. Then I dreamt a lot, because I didn't sleep that deep. So I remember the dreams better.
Can I just tell you that this is a shitty day?
Well it's friday. That's something.

Get one!

Love our clothing! Southern Ambition fucking rules. Get one! Now!

Work work work. But tonight drinks and talks. Still have a hard time being home alone. Too much time to think. I'm so glad for all the awesome friends I have in this town. It helps more than anything.

Also...

I wanna let you know I am ok. Life is fine. I do a lot of fun things and I enjoy friends and work. I feel more alive than I did in a long time. It's true, the relationship was not perfect. We had issues. Issues we should have been dealing with but not really did. Things that took up a lot of energy and made me forget a bit of MYSELF... So, I think I found new energy in all this mess and sadness, weirdly enough. I found myself again I'd say. So, I guess something good always comes out of bad things too. But, there IS a piece missing, it is. But it's not killing me. It doesn't change the fact that I am where I wanna be, I'm doing what I wanna do and I feel all ok with being 30 :)

Just wanted to say that.  

Bye

I had to say good bye to 2 people this weekend.
One because I love him too much to not have him as close as I want to.
The other one because I like him too much to not be close to him, but I am not ready for it.

I had too. It sucks but it's the only way.
I need to be strong, alone. That's it.

I will always miss him. he has no idea how much he meant to me and my life and what it is he is throwing away. No idea.