visst är det irriterande när ens familj (en del av den) kan få en att känna sig liten. men det viktiga är att JAG vet att mitt liv och hur jag lever det är MINST lika bra som deras sätt. jag vet att jag inte vill ha det så men jag kan förstå hur man vill ha det som de har det. jag vet däremot inte om de överhuvudtaget kan ha förståelse för mitt vis att leva. dessutom är många i min familj bra på att prata lite småskit om alla andra när de inte är med. jag undrar ibland vad som sägs när jag inte är med!? jag försöker att tona ner eller försvara den som inte är där. min lillebror t.ex. han har gjort mycket dumheter, men han är fan vuxen nu och han har visat det med. men i stället för att prata väl om honom och säga att det är ju jättekul att det går bra och så, så snackas det på ett lite avundsjukt vis, eller, med irritation, eller nedvärderande. jag gillar det inte. försöker ibland visa det som sagt genom att säga emot lite extra eller så. men ärligt talat tror jag inte nån fattar, tror bara de blir mer irriterade på mig. haha.
dock rör det mig inte så mycket. faktiskt. men jag funderar ibland. det kanske både är bra och dåligt att jag faktiskt kan skita fullständigt i det och inte känner att jag behöver vara på ett visst sätt. jag är den jag är och om det inte duger så är det inte min förlust.
vet inte var det här kom ifrån riktigt. men tänker på det ibland. har dock inte velat skriva det i bloggen förut. men en sak som uppstod igår, när jag blev tilltalad som om jag var 14 år gjorde att jag fick mer tankar..
alla vi sex syskon är SÅ olika, och våra föräldrar är väldigt olika varandra med. då blir det nog lätt så här..
jag kanske har fel? jag kanske inbillar mig? vem vet..
