Andras liv.

Alltså. Jag kan inte sluta skratta. Har "snokat" lite. hahhahaha. fattat nu. Och FAN VAD JAG HATAR OTROHET. Hon verkar inte fatta. Man kan inte leka med andra på det sättet. Man kan göra misstaget EN gång. Men inte om och om igen. Hur fan är man skapad om man inte fattar hur jävla vidrigt det är? Hur fan kan man bli utsatt för det och ÄNDÅ göra det mot den man älskar i alla fall. Man vet ju då hur ont det gör. Jag kommer vara sabbad i huvet resten av mitt liv av det som hände. Det har gjort mig stark på många sätt men även brutit ner mig på jävligt många sätt. Jag skulle göra precis vad som helst för att göra det ogjort. Jag skulle kunna dra härifrån och aldrig mer komma tillbaka om det innebar att min hjärna inte skulle minnas det som hände. Det gör så så jävla ont. Det folk inte verkar fatta är att man tänker på det varje dag. det går inte en enda dag utan att jag tänker på det, och det har gått ett år. Jag tänker inte på det på samma sätt längre, det gör lika ont, men inte lika lång stund. jag kan kontrollera det lite nu för tiden. Men jag tänker på det varje kväll innan jag ska sova, jag tänker på det när jag hör eller ser vissa saker. Jag kommer antagligen alltid tänka på det då och då. Önskar ni förstod det. Att det inte är nåt fel på mej för det. Att jag kan leva ändå, att jag älskar micke ändå, att jag vill vara med honom för alltid ändå. Jag HAR förlåtit honom för länge sedan. Men glömma, det kommer jag nog aldrig göra. Och sluta tycka illa om henne kommer jag nog tyvärr aldrig göra heller. Det blir svårt. För hon tycks upprepa sitt märkliga beteende mot killar om och om igen och just därför kommer det hon gjorde Micke inte vara ett misstag. Det är en vanlig tendens hos henne. Därför står hon itne så högt i mina ögon. Men det behöver hon inte heller. För vi behöver inte träffas eller prata med varandra om vi inte vill.

Men snälla ni, försök förstå att micke är allt för mig och jag älskar honom och jaaaaaa, jag litar på honom. Jag litar på honom mer NU än innan allt hände, konstigt nog. =) Men smärtan i mitt hjärta när jag tänker på det som hände kommer aldrig försvinna helt. Tyvärr- jag får lära mig att leva med det.