Lååångt inlägg igen.

Jag vet att det är långa inlägg, blir lätt så när jag inte har internet varje dag och det är så mycket jag vill berätta. Hoppas ni orkar läsa ändå! saknar er, tänker på er. En o annan kommentar vore najs med :)

2009-02-14
Vi hade tänkt att åka till stranden idag men det var ganska blåsigt och molnigt på förmiddagen så vi bestämde oss för att åka till Claremont som är en bit härifrån, lite större område med mycket affärer och cafeer.. Vi handlade födelsedagskort till några av barnen på Heatherdale och lite CD-Rom skivor att bränna musik och bilder till barnen på. Så, där har ni den första delen av donationspengarna (tänker att ni som skänkt pengar vill veta var de går någonstans). Vi åt lunch på ett fik som inte var speciellt billigt för att vara här (en lax-sallad och färskpressadapelsinjuice för ungefär 60 kr) och sen satte vi oss på ett internetcafe en stund. När vi skulle hem igen så skulle vi till taxibussarna. Taxibussarna här är det enklaste sättet att ta sig fram på. Man sätter sig i en buss (det står var de år eller så skriker chauffören ut det) och den fylls med typ 15 personer, fast det nog bara får plats 8 st egentligen, och så kostar det ca 5 kr att åka i stort sett överallt. Åker man från förorten in till stan så kostar det 7 kr. De åker jävligt snabbt, stannar i stort sett överallt utmed vägen där det står folk och det är inte helt ovanligt att det är extremt hög musik på. Men det är charmigt. Jag gillar det! Mycket roligare än att ta tåget och mycket säkrare när det kommer till risk för rån och så vidare. I alla fall, när vi var på väg dit så passerar vi några män som, precis som alla andra, säger ”hallo, how arrrrr yuuu?”. Dock kommer en man fram till mig och han ser ganska skum ut. När han ser att jag ser lite frågande ut säger han ”no It’s not for you mam” och går över till Rebeccas sida och tar tag i hennes arm.. Men vi går fort därifrån. Lite obehagligt och jag vet fortfarande inte vad han var ute efter egentligen. Vi går snabbt till en taxi och åker hemåt.

När vi är på väg hem från taxin (de stannar ju bara utmed huvudlederna så man går ju en bit sen) så kommer Rebeccas förra års värdfamilj pappa förbi med bilen så vi åker hem till dem och säger hej.Där får jag höra att hon som jag bodde hos förra året inte längre får ta emot volontärer. Det gör mig lättad, då vet jag att det inte var mig och Irina det var fel på förra året, utan hon VAR konstig, otrevlig och allmänt mysko.

Väl hemma igen så har vi inte alla nyklar som behövs. Vi har nyckel till grinden in i trädgården. Vi har nyckeln till grinden för dörren, men vi har inte nyckeln till själva dörren in i huset. Så vi får snällt sitta och vänta tills Sybel kommer hem efter 1,5 timma. Hade det här varit förra året, där jag bodde, så hade det varit katastrof. Det hade inte varit ok att sitta där och vänta så länge. Mycket hade kunnat hända. Men på den här gatan, i detta område så är det annorlunda. Jag känner mig mycket mer säker på alla sätt och vis. SKÖNT!
Kvällen spenderades inne i centrum. Vår vän Clint var med och med bil tar det ca 15 min till stan. (10 min här för de kör så JÄVLA snabbt hela tiden). Vi var på en Club som heter Bonzaii, helt ok men vi var nog lite för trötta. Kul att träffa Clint igen i alla fall. Han var den samma men lite bättre. Det märktes att han var mer självsäker. Kul att se. Han är en sån som jag tror att jag alltid kommer ha kontakt med. Han känns lite som en lillebror (trots att han är 2 år äldre än mig)

Det hände dock något ganska jobbigt väl inne i stan. Jag sa till Rebecca innan att jag var rädd att stöta på någon från soppköket i stan. Nästan alla som bor på gatan och är på soppköket som jag jobbade i förra året, är på Long Street på kvällarna. Det var Long Street vi åkte till först. Precis när vi skulle in på en restaurang, för att Clint skulle äta något, så stod hon där, Chevonne. Tjejen som jag nog minns mest och kanske den som minns mig mest med, av alla på soppköket. Hon är 17 år, hennes mamma dog för några år sedan och hon bor på gatan. Det starkaste minnet jag har av henne är när jag gick fram till henne en dag på soppköket för att hon såg ledsen ut. John spelade piano och sjöng. Allt var ganska emotionellt. Jag ställde mig bakom henne och pillade henne i håret. Jag visste inte vad jag skulle säga och fick känslan av att hon kanske inte ville prata heller. Efter några minuter så faller hon i gråt. Tårarna bara rinner och hon är helt förtvivlad. Hon berättar att hon saknar sin mamma. Jag hade inte mycket att säga men höll om henne länge. Vi bara satt där och hon grät länge. Hon sa sista dagen innan jag åkte, att vi (jag och irina) betytt mycket för henne och att hon skulle sakna oss osv och grät. Jag minns det som igår. Det var så jobbigt att träffa henne nu, när jag skulle ut och soendera pengar. Hon visste inte ens att jag skulle komma. Hon bad mig köpa något att äta men allt var så rörigt att jag inte visste riktigt hur jag skulle reagera. Men jag kramade om henne, lovade komma till soppköket på måndag och ha med mig något till henne. Det löftet kommer jag hålla! Det var nog första gången jag var väldigt nära gråt sedan jag kom hit i onsdags. Nu inser jag hur underbart det kommer bli att träffa alla på soppköket igen! Jag har mest tänkt på pojkhemmet, men det är väldigt många viktiga personer att träffa på soppköket med. Människor som inspirerat mig och ändrat mig för resten av mitt liv!

2009-02-15
En skön söndag. Vi åkte till den stora marknaden i Sea Point och kollade läget. Köpte inget men bra att ha gått ett varv så kan man köpa något senare. Lite presenter att ta med hem kanske 
Vi fortsatte till Clifton Beach, det var varmt och gött och fint, som jag mindes det. Det var väldigt mycket kännslor som kom fram igen av det här stället. Det var favoritstranden helt klart . Jag och rebecca känner samma sak. Vi hade flyttat till det här landet för länge sedan om det inte var så att vi hade vänner och familj i Sverige. Jag trivs så bra här Jag känner mig hemma och är mig själv så otroligt mycket. Jag får ut det ultimata av allt jag tycker är viktigt i livet här. Jag känner mig lycklig varje dag som jag går utanför dörren.
Vi mötte upp Rebeccas vän Lalla efter någon timma och åkte till Waterfront. Det är ett ställe som jag kanske inte älskar. Det är som att gå på Ikanohuset i stort sett. Det känns bara så jävla rikt och äckligt. Förstå rätt nu, det är väl inget fel att ha pengar. Men här blir det så jävla uppenbart vilka som ha det och vilka som inte har det. Här är det sådana kontraster och jag äcklas lite av det. Vi gick även förbi bygget av Stadion inför fotbollsVM 2010 och det är lite samma känsla. De pengar de lägger på fotbollsVM skulle kunna ge alla kapstadens invånare mat i tio år. TIO ÅR! Visst att det skapar arbeten och att det kommer många turister hit, men, vad gör det om 5 år? Antagligen inte ett skit! Sydafrika vill bara visa sig på kartan som ett ”bra” land. Men att de bygger tillfälliga fängelser för att ”gömma undan” ca 30 000 människor som anses farliga osv, det är inget som befolkningen här vet om. Nej, jag äcklas lite av allt det här. Jag blir ledsen av det! Nej, det enda bra med ställen som Waterfront är att man får koppla av i någon timma, man behöver inte vara orolig för tjuvar, rånare osv. Det är säkert att gå där. Men det är nog det enda riktigt positiva jag kan komma på. (visst är det kul med massa affärer men det är ändå inte viktigt känner jag)

Kvällen spenderades på bio i Canal Walk, det andra ”rikemanstället”. Så nu har vi avverkat de två ställena, känns bra. Vi såg filmen Row Models. Helt ok, rolig coh lättsam. Bio här kostar ca 25 kronor. Det är lagom pris det!

2009-02-16
Dagen har varit fylls av saker! Jag och Rebecca tog taxibussarna till stan och gick till soppköket. Det var otroligt att vara tillbaka där. Det hade förändrats mycket. Det var många där som man inte sett förut och många som man önskat skulle vara där som inte var det. De har en ny ansvarig, han heter Damian och är runt 30 år. Han har själv levt på gatan och även suttit i fängelse, efter det så tog han tag i sig själv och sitt liv och har kommit långt. Han har varit i Sverige, till och med i lilla Linköping. ”Välkomna” sa han när vi sa att vi var från Sverige. Kul. Han verkar ha fått bra mycket bättre ordning på stället och det märktes att människorna där hade repsekt för honom. De vet att han vet vad det handlar om. Han vet vilket liv de lever och han visar de också att det faktiskt går att ta sig därifrån. Han hjälpte till exempel tre tjejer med att ha ett eget litet ”företag”. De köper vita t-shirtar som de sedan syr fast text, bilder, flaggor osv på, efter önskemål, som de sedan säljer. Damian hjälper dem att ta hand om pengarna då det inte är en bra ide att ha pengarna på sig om dagarna och nätterna.En ev de tjejerna var Ronnie som har en syster som varit i Sverige och spelat in en skiva. Ja ni, världen ÄR liten. En annan av de tre berättade att hon levt på gatan i 17 år, hon är 27 nu. Hon rymde hemifrån för ett liv på gatan, då hennes styvfar våldtog henne. Det är helt otroligt att hon levt så i 17 år. Jag ska definitivt jobba på soppköket någon dag i veckan också!

På eftermiddagen åkte jag till Margarets House och Rebecca till Heatherdale. Jag är glad att Rebecca är som hon är, hon fick mig att våga gå från Belgravis till Landsowne. Det handlar alltså bara om en kilometer högst, men för mig är det långt och läskigt efter allt. Jag är fortfarande väldigt nojjig. Men på en vardag,mitt på dagen, utmed stora vägen så är det verkligen inte speciellt farligt. Jag orkar inte gå och vara rädd hela tiden. När en man i taxin sa ”But you can absolutely walk that way” när jag frågade hur jag skulle byta taxi för att komma till Lansdowne från Belgravia, så bestämde jag mig. Jag ahde dessutom inte med mig något värdefullt i väskan. Det gick hur bra som helst! Jag är stolt över mig själv. Jag jobbar bort den värsta rädslan sakta men säkert.

På pojkhemmet var det en lugn eftermiddag. Vi kollade på lite kort jag hade med mig, spelade Uno och pratade lite om vad vi ska hitta på under tiden jag är här. Det kommer bli bio, åka till stranden och till en pool, gå på fotbollsmatch, laga mat tillsammans, baka tillsammans och ha film kvällar. Vi ska laga nåt typiskt svenskt. Jag funderar på köttbullar, potatismos och lingon. Eller har ni några bra tips? I alla fall så är det lite av det som donationspengarna kommer gå till! Ska även köpa en ny väska till Sibul, hans var hur trasig som helst.
Jag fick skjuts av Uncle Bernie till Heatherdale senare för att möta upp Rebecca. Bernie är margarets House’s egna förare. Han har en minibuss och de betalar honom för att skjutsa och hämta pojkarna när det behövs. Han är hur go som helst och jättebra med pojkarna. Jag var på Heatherdale i en timma ungefär. Hjälpte två av flickorna med matteläxan. Det tig ett tag innan jag kom in i det och kunde komma ihåg hur man gjorde. Men sen flöt det på och jag är glad att det var matte jag fick hjälpa till med och inte språk eller fysik eller något annat svårt. Svårt för mig alltså

En bra dag, har gjort mycket saker. Jag har till och med hittat en klänning jag ska ha på Mickes systers bröllop i April! Självklart på MeMeMe, favoritaffären på Long Street. En affär där små lokala designers säljer sina kläder. Helt underbart! Finns högst 2-3 st av varje sort.