här kommer det.

Var ett tag sedan jag uppdaterade om något som har med något som helst att göra med mig själv. Har inte varit i form. Inte alls faktiskt. Jag har gråtit, haft panikångest, inte ätit, mått skit.

I helgen var Malin och Linda på besök, det var hur najs som helst. Dock kände jag mig inte som världens bästa sällskap då jag hade en fruktansvärd ångest och knappt var social. Men sitta vid datorn OCH prata går bra det med. Det är så, när jag mår kass, då är datorn min räddning. Går in i den "låtsasvärlden", världens bästa tidsfördriv och gör absolut ingenting. Så kan jag göra i timmar. Men jag tror och hoppas att de hade trevligt ändå faktiskt. Jag åt i stort sett ingenting från torsdag kväll till tisdag morgon. Men nu är det igång igen, äter nästintill normalt. Jag försökte äta, tro mig, men ångesten satte en propp i mun och hals på mig.

Ångest ja. Jag vet att det inte borde gå till mitt huvud som det gjort. Jag kan dock inte rå för det. Det är 4,5 år som nu försvinner, rinner bort, raderas ur mitt liv. Det har även så mycket att göra med vad som sagt och gjorts under de senaste tre månaderna. Tre månader är tydligen mycket tid för en del, men jag tycker inte det, när personen hela tiden (då menar jag varje dag) säger saker, visar för mig att han inte släppt mig. Sen en dag, ja över en natt, så är det bara rakt upp och ner INGET alls längre. Det hade varit en sak om han slutat prata med mig sakta men säkert, slutat be mig komma hem osv. Då hade jag med kunnat släppa det. Det har dock varit svårt pga allt det där. Så att helt plötsligt inte ens få ringa ett samtal till den personen som känner en bäst, när man är ledsen, det gör ganska ont och ställer till saker i huvudet. Jag blir arg på mig själv med, för jag visste att det skulle bli så här. För allt är svart eller vitt för honom. Det finns inget mellanläge och det är återigen bevisat. Även bevisat att allt som inte sårar honom, det kan väl omöjligen såra någon annan heller? I alla fall så går det inte att sätta sig in i det tydligen. Det är "tack o hej vi hörs aldrig mer". Det kanske är bra på sätt och vis, men det blir svårt när vi har samma vänner. Hur blir det då när man ses om och om igen, när man knappt kan hälsa? Och det är jag som fått backa, som fått offra en hel del gemenskap med vänner. Vänner han fått genom mig. Det är jag som fått välja när jag "kan" gå ut, eller när jag kan gå till Lollo som är min bästa vän, enbart för att han kanske är där hos hennes bror. Jag kanske är fånig, men jag tycker inte det är rättvist. Jag hade kanske önskat ett mer mötas halvvägs-koncept. Men det är inte lätt, då man inte får chans att diskutera det utan att få höra "vi är inte ihop, jag gör vad jag vill, sluta tjata"..Visst gör han precis vad han vill, men jag kan tycka att man kan vara villig att offra lite, att ha lite respekt och förståelse för hur det känns för mig också. En utgång av 15 kanske går att skippa så att jag en enda kväll kan få gå ut, utan att det slutar med att jag är ledsen. Det är inget jävla knull han har dumpat, det är en flickvän, en sambo, som han blivit utan, efter 4,5 år. Det är en viss skillnad. Tycker jag. Men det är ju jag det.

Jag har inte orkat skriva om det innan för det hade bara blivit fel och alldeles för argt. Nu känner jag att jag fått tid att fundera på hur det här verkligen känns.

Jag ska i vilket fall se till att få hjälp med saker och ting nu. Jag måste jobba bort vissa beteenden och tankar som jag har haft hela livet och en del som jag fått efter 4,5 år i ett förhållande där vi älskat varandra så jävla mycket men också skadat varandra så mycket mer. Vissa beteendemönster jag har, är mönster jag inte kan ha kvar om jag någon gång mer ska kunna gå in i ett förhållande. Hur illa jag än blivit behandlad så är jag medveten om att en del saker inte hade hänt om jag inte varit som jag varit. Det har varit en ond cirkel och jag tänker aldrig säga att det är någons fel mer än den andres att det tog slut. Jag vet att jag är skyldig till en hel del av skiten. Det är inte så många av er alls som vet allt. Tror bara det är Lollo faktiskt som jag orkat berätta precis allt för. Dels för att jag inte är världens bästa på att prata om saker med vem som helst, dels för att jag faktiskt skäms. Jag är inte stolt över hur jag varit, vad jag gjort eller vad jag sagt många gånger. Så är det. Men, som sagt, det var en ond cirkel som började redan efter 1,5 år in i vårat förhållande. Man kan undra hur jag orkat. Jag kan bara försvara mig med att jag älskade honom. Jag älskar honom. Jag önskar fortfarande att det där inte hade hänt som hände vintern 2005/2006. Det gör jag, varje dag. Det var det som drog igång allt.. Men, det är nog försent och nu har han hittat någon att trösta sig med. Jag tröstar mig med mina vänner i stället. Orkar inte utnyttja någon annan människa för mitt eget problem. Finns ingen kille som kan lösa det här åt mig just nu. Så länge jag älskar honom, saknar honom, är det inte rättvist att ge sig in i nåt nytt. Jag är faktiskt inte intresserad av det.

Detta blev jävligt långt och hälften av er kommer inte ens orka läsa. Men jag behövde skriva av mig. Nu gråter jag igen, men den här gången är det ingen panikångest inblandad, äntligen. Det är bara gråt över att ha förlorat någon som jag tänkt så många gånger, att jag ska ha i mitt liv, tills jag dör. Det gör ont helt enkelt.