Idag har jag gjort något som jag inte kunnat göra på över 6 års tid. Jag tror inte jag gjort det sedan jag gick i gymnasiet. Jag har försökt några gånger, men mest har jag smitit ifrån det. Jag har haft så sjukt många ursäkter för att slippa undan. Jag kan bara inte. Mitt huvud säger stopp och kroppen lyssnar direkt. Jag vet inte hur många ggr jag faktiskt tjutit för att jag haft sådan ångest innan.
SPRINGA
Jag har inte sprungit mer än 500 meter på så många år. Jag har spelat matcher och jag har tränat fotboll och innebandy. MEN jag har aldrig sprungit spåret eller något sånt, sedan jag var 17-18 år. Jag klarar det inte psykiskt. Jag ger upp. Jag tror inte jag kommer orka så jag ger upp innan det är för jobbigt. Jag har haft sådan sjuk ångest på vintersäsongerna att jag suttit o tjutit. Speciellt när jag spelade div1 och VERKLIGEN var tvungen vara med på alla träningar för att få spela matcher. Det är helt sjukt egentligen.
Men idag gjorde jag det! Jag sprang med Matilda. Och jag tror jag vet varför det gick bra. Dels för att jag förklarade innan hur jag känner inför det, vad som ligger bakom liksom. Under fotbollstiden var det ju inte "ok" att känna så liksom. Och dels för att jag fick klaga, vi sprang o tyckte synd om oss själva typ hela tiden, haha. "jag dör" "fy fan vad jobbigt" "ooooh, vilken håll jag fick nu då" osv osv
Jag är så JÄVLA nöjd över mig själv nu. Jag stannade inte EN enda gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar