Så där. Två år har jag tänkt på den här dagen.
Dagen då jag springer på Honom med barn o tjej.
Idag hände det.
Det var som om tiden stått still.
Jag var 19 igen, hjärtat slog i 120 och svetten kom.
Jag blev sprallig, nervös och betedde mig som en fjant.
"hejhej" blev det i alla fall, för tydligen är inte ica maxi tillräckligt stort att gömma sig på.
Konstigt att en person kan göra så stort intryck, kanske för alltid.
Men han kommer alltid finnas där i mitt huvud. Just kanske för att det var min första stora olyckliga kärlek (om man räknar "vuxen" ålder)... Sedan 14 års ålder var han "snyggaste jag visste" och en dag ville han träffa mig, sen var jag såld. Tyvärr, det gjorde mest ont..
Snygg as HELL var han som vanligt med. Crap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar