Jag vill inte. Jag kan inte. Jag orkar inte. Jag klarar det inte.
Singel är något jag kommer vara en lång tid framöver. Det gör inget. Jag är inte där än, kan inte öppna upp mig för nån annan än. Jag har en hög jävla mur runt mig som ingen klarar att ta sig genom. Den som lyckas med det kommer jag värdera högt. Men jag tvekar på att jag kommer träffa en sådan person på mycket länge. Inte för att de inte finns, utan för att jag inte skulle låta de komma tillräckligt nära. Så gör jag nu. När det börjar bli för mycket så hittar jag fel, brister, beter mig illa så jag skrämmer iväg, hittar nån annan att flörta med osv osv... allt för att inte låta nån annan komma mig nära. för nära.
Det är märkligt att jag gått från att visa allt jag tycker och känner för den jag tycker om (ibland för mycket så det blivit drama i onödan i form av svartsjuka osv), till att spela med i spelet, bita ihop och låtsas som inget biter på mig. Det är lite så att mycket av det som skulle gjort mig galen för nåt år sedan inte berör mig längre, för att jag har liksom stängt av den funktionen.. Jag bara är... bara glider med... bara finner mig i det.
Jag orkar faktiskt inget annat.
Nu har jag visserligen blivit ledsen 2 ggr på en ganska kort period. Det är ju tråkigt, men samtidigt visar det ju att jag har nån slags känslor i mig ändå.
Men kär. det kommer jag inte bli på länge. jag orkar inte det. mitt psyke klarar inte av det.
eller???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar