punkt.

Förlåt. Men jag vet inte hur jag ska kunna förklara mer. Jag vet att det inte går. Klart jag saknar som fan fortfarande. Det har inte ens gått ett år, så snabbt glömmer man inte sånt. Men vi skulle aldrig kunna förlåta och glömma det som varit. Vi skulle falla in i samma beteenden igen. Jag vet det. För jag vet hur jag är och jag känner det. Jag är inte redo. Inte för dig, inte för någon annan. Snälla, försök förstå, jag får bara ångest och har svårt gå vidare när du håller på så här. Jag försöker gå vidare, hitta en annan väg i livet, men du drar mig tillbaka till gamla minnen och tider hela tiden. Jag är 26 i år. Det är klart jag tänker på pojkvän/barn/förhållanden/stabilitet osv osv. Men det får vänta, för jag är inte redo. Jag är inte redo att ge upp min frihet än. Jag behöver vara ensam, ta hand om mig själv, göra exakt vad JAG vill varje dag. Jag är inte redo att dela den friheten med någon annan, inte redo att kompromissa. Det gör ont som fan vissa dagar, då jag bara vill ha någon att krypa ner med, laga mat med, vakna med, dela allt med. Ont. Men jag kan inte, inte än...

Förlåt, men snälla, låt det vara... Du kan hitta nån som vill ha dig, hela dig, allt med dig.

Vi har gjort varandra för illa genom åren. Det går inte att laga. Känns inte som det i alla fall.