Vet inte vad jag ska säga. Men det känns bättre nu. Tack som fan för pratet. Jag behövde VERKLIGEN det. Jag har saknat det, bara att prata med dig, som fan.
Jag tänker faktiskt inte ge upp. Nu tar jag det med mer ro, så ska försöka inte göra det till en så stor grej. Försöka chilla lite.
Jag ska sova nu. För första gången på en vecka utan ångest i magen åtminstone.
En dag i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar