Is there anything left

Jag kommer inte sluta hoppas. Det är ju inte det det handlar om. Klart jag länge kommer hoppas på att det kanske faktiskt ska va vi. MEN jag kommer under tiden inte leva annorlunda mot vad jag gjorde innan vi träffades. Det var för bra för att bara glömma helt och inte tro på. Jag önskar jag trodde lite mer på ödet. Dock är jag mer för att det är val vi gör som bestämmer vad som händer. Ödet kan finnas där men det är våra val som avgör om vi tar vara på ödet.

Jag vill inget annat än att Jacob ska ta den tid han behöver och komma till samma insikt som jag gjorde med Micke. Att hur mycket känslor det än finns, så går en del saker inte att laga. Speciellt inte tilliten, är den förstörd så kommer den antagligen alltid vara det. Tveksamhet och osäkerhet kommer alltid finnas där och förstöra så mycket.

Har sökt massa jobb i Västerås, men fått nej på alla nu den här veckan, det kanske är ödet i alla fall va? Jag var jävligt beredd att flytta för hans skull, men nu behöver jag inte ens fundera på det då jag inte fick några av jobben.

Ska iväg och luncha med Sandra snart.
Är det något jag är tacksam för i sånna här lägen så är det mina vänner.

Matilda och Lollo, mina vapendragare i alla väder. Ni får mig att skratta hur jävla dåligt jag än mår.
Pia som alltid är där och peppar och så många gånger fått med mig på roliga saker när jag som mest behövt dom.
Erika, min kära msn-konversations-räddare i stort när som helst som orkat lyssna på en jävla massa ångest hit och dit i flera års tid nu.
Malin som sitter i Eskilstuna och som nästan lika länge som Erika funnits där i ur o skur via nätet eller sms och orkat lyssna.
Och så alla andra ( ni vet vilka ni är) som vill fika, hänga, prata, umgås och bara finns där när jag behöver det!

TACK som fan. Älskar er allihopa.