Jag ska alltid vara förstående, försöka förstå den andra och blir sällan arg på de som sårar mig, utan tycker i stället synd om. Det är en jävla svaghet. För jag drar ner mig själv när jag gör så. Nu är jag arg. Förbannad. Ledsen. Besviken. Jag känner mig så jävla lurad. Hur kan en människa säga sånna saker utan att tänka efter om de menar det först? Hur kan man säga saker som är så starka att jag, som varit livrädd för kärleken ett år, fastnar så jävla hårt, utan att egentligen mena dom? Eller menade han dom? Jag vet inte. För allt är så jävla luddigt. Jag får dra ur orden. De ord jag hade behövt höra i helgen, när jag var där, satt öga mot öga. Då hade allt varit lättare att hantera nu. Men rädsla och feghet styrde. Jag är trött på konflikträdda människor. Både privat och på jobbet. Det är vad som dragit ner mig den här veckan. Människor som inte vågar stå för saker och som håller undan saker för att de är rädda att nån ska bli arg på dom.
Jag undrar ju om du nånsin menade nåt av det du sa. Känns som jag bara var ett rebound. Men då kunde du hållt känslorna utanför. Du kunde slutat säga "en dag ska vi gifta oss" eller "jag är bara Din nu" eller "du har så mycket mer bra sidor än hon någonsin haft" eller "jag tycker om dig så jävla mycket" osv osv osv osv.... Hur kan man säga sånna saker utan att tänka efter? Det är mest det jag undrar. Eller menade du dom men är livrädd för den konflikt du skulle behöva ta med Henne om hon fick reda på oss? Ja det finns många aspekter på det här. Och känns inte som du nånsin kan ge mig svar på nåt utav det.. Jag trodde verkligen på oss. Det är det värsta. Den värsta känslan jag vet är att känna mig lurad, och det är exakt det jag gör nu.
Öppna käften och säg vad ni menar och vad ni tycker människor. Det är inte livsfarligt att ta en konflikt.
Det värsta av allt är nog att jag fortfarande hoppas nånstans i min naiva hjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar