Jag kan inte göra det igen.
Leva i något som man tror går att laga men det gör det inte.
Jag kan inte leva med hoppet och naiviteten igen.
Jag måste tillåta mig själv att kräva att jag ska vara glad och må bra.
Även om jag mår skit NU såklart.
Det är för sent, tyvärr. Det är för mycket i bagaget.
Jag får inte göra samma misstag igen och slösa bort tid på något som bara sårar mig mer än gör mig lycklig. Hur mycket känslor det än finns, så får jag inte det.
Jag hatar att ingen någonsin klaffar för mig, med tid och plats. Det är alltid nåt som förstör. Alltid.
Den här gången var något speciellt. Saker jag aldrig upplevt, känslor jag aldrig känt. Ändå så funkar det inte. fan
Att det är snöoväder ute gör inte det här bättre. Jag HATAR snö. Ångesten i halsgropen i morse var inte att leka med. Låg och stirrade i taket i 1,5 timma innan jag släpade mig till duschen och duschade i 1 timma för att dämpa känslan.
Jag lider av sådan jävla separationsångest, varför? Jag klarar inte av att folk försvinner ur mitt liv, fast jag vet att det är bäst så och även att jag har massa andra människor runt mig som jag älskar och klarar mig bra med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar