Jag tror att mailet jag skickade och svaret jag fick tillbaka igår hjälpte en hel del. Idag har livet känns ok igen. Jag kom upp ur sängen. Mycket tack vare att Eric besvärade sig med att åka från Boxholm för att komma hit och slipa väggar inför tapetsering. Vi kanske inte pratade så mycket, men det var skönt att bara ha nån här, slippa känna sig ensammast i världen. Sen tog vi lite mat och kaffe på valentino med sällskap av Sandra och Patrik.
Var uppe och firade storasysters man med som fyllde... 30+ kan vi säga. Jag blir så glad av barn. Othilia är fruktansvärt söt. Och jag häpnas fortfarande varje gång av att barn faktiskt har en tendens att gilla mig. Fick vara lite guide till Kalle med som ska tatuera sig.. Jag är tydligen "outsidern" som kan svara på sådana frågor i vår familj, HAHA.. Ingen kommentar.
Den lite senare kvällen så var jag med Sandra och Rickard och kollade på tv och pratade strunt.
Jag älskar er, mina vänner.
Jag är lite av en ensamvarg i vanliga fall, jag uppskattar verkligen ensamtid som fan. Helst flera dagar i veckan. MEN är det nåt jag lärt mig så är det att inte vara ensam när jag mår så här. Jag har vänner jag kan säga till att jag mår skit, sen kan jag bara vara där, behöver inte låtsas vara glad eller försöka vara rolig och social hela tiden. Men att ha nån runt omkring när man mår skit, är oftast väldigt skönt. Framförallt så kopplar man bort tankarna lite. Idag är första dagen på en vecka som jag inte tänker på det varje minut, ja inte ens varje timme. Mycket skönt.
Men jag saknar dig. Fruktansvärt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar