Har pratat massa med Jacob senaste dagarna. Bara pratat, om allt och inget. Jag vet bara inte vad det betyder eller vad det ger. Jag känner inte ens om det gör ont eller om det är en bra känsla. Jag vet bara att jag saknar honom varje dag. Saknar det vi hade. Jag har verkligen aldrig kännt mig så mycket mig själv med någon, aldrig varit så avslappnad och bara varit. Missförstå mig inte, jag står för den jag är, jag säger alltid vad jag tycker och jag gillar den jag är, som person. MEN, oftast håller jag vissa sidor borta, eller förminskar dom, för att jag inte riktigt orkar visa det fullt ut, av rädsla att skrämma bort eller att det ska bli för naket, att jag visar för mycket och sen inte får något tillbaka. Många gånger också för att en del sidor hos mig går hem som fan hos vissa personer, medan andra kanske inte alls skulle passa ihop. Jag lägger dock aldrig till något, som inte är jag. Anpassningsbar utan att sluta vara mig själv, sådan har jag alltid varit. Det är både bra och dåligt. Det gör att jag kan umgås med nästan vilket sorts folk som helst, men det gör också att jag inte visar HELA mig och väldigt få personer känner mig, hela mig. Det finns några få, ni vet vilka ni är, som jag bara ÄR med, som jag är precis alla mina sidor på samma gång. Men ni är inte så många, inte så många som ni borde vara.
Men på så få personer så är Jacob en av dom och det är jobbigt att behöva släppa honom då. Om jag nu behöver det. Jag vet inte.
Separationsångest. Jag ska ta itu med det, 11 Januari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar