Nu ska det väl gå som på rutin. Jobba, sova, äta. Två månader kvar, sen sitter jag på ett flyg mot Brasilien. En månad ser det ut att kunna bli. Fy sjutton vad skönt. Komma hem lagom till att vårsolen börjar titta fram, boka en biljett till Roskilde och räkna ner tre månader till, till juli och festivalen. Lite så mitt liv funkar, har jag insett. Jobbar på ett jobb jag gillar, men har alltid nåt att se fram emot som tar mig från den ganska trista vardagen. Jag undrar när jag tycker vardagen är ok, tillräcklig? Det är lite oroväckande om det aldrig blir så? Att det alltid måste finnas nåt annat. Att det jag gör nu bara är för att få pengar för att sedan kunna fly fältet en stund.
Eller kan jag känna lugn och ro om jag träffar rätt person? Kommer jag få tillbaka känslan av att vilja ha hus, barn och så vidare? Jag är rädd att den inte riktigt infinner sig igen. Det finns ju så mycket annat kul där ute i världen och man har bara ca 50 vuxna år att hinna med allt. Jag har alltid tänkt att "klart jag vill ha barn!". Men det svaret känns inte riktigt sant längre. Jag vet faktiskt inte! Och vad är det för jävla värld att födda nya barn till egentligen? Krig, svält, miljöförstöring, rasism och SKIT. Jorden ska ju ändå gå under tänker jag. Men adoptera kan jag i och för sig tänka mig. Varför föda nya barn till jorden när det finns så jävla många barn som inte har något/någon och behöver all hjälp de kan få?
Haha, nej, så där pessimistisk är jag inte. Jag känner bara att jag har så mycket saker jag vill göra som INTE har att göra med att jobba på ett jobb i Mjölby, hitta en man och skaffa ett hus och föda 2,5 barn.
Vi får se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar