Tiden står still

Idag har varit en sån där dag då jag tänkt för mycket, då saker kännts krångliga, jobbiga och besvärligt sega. Det är så konstigt med mig. För fyra dagar sedan, när jag satt i Ninas vardagsrum och kollade ut över bergen i Schweiz så kändes det som att allt var möjligt, som att jag hade tusen möjligheter och miljoner olika vägar att gå. Idag känns det som att livet står still. Som att allt bara är rutin och att jag fan inte vill ha det så här. jag tänker hela tiden "sen, då, efter det här"... jaha, NÄR fan blir det då? I våras tänkte jag "ja men bara den här sommaren i Mjölby sen får det bli Malmö eller Göteborg eller kanske Kapstaden". Jaha. Nu tänker jag "bara den här våren och sommaren SEN så..." Hur länge ska jag skjuta på sakerna? Och kommer det bli nåt bra av det? Eller blir det samma rastlöshet i en annan stad? Kommer jag någonsin känna mig hemma? När slutar min rotlöshet? Vad letar jag efter? Jag vet fan inte.

Suck..

Så flyr mina tankar till Åre, Brasilien, Roskilde. Allt som inte är "det vanliga".

Sunt? Vet inte, men skönt.

Hur gör ni? Ni som nöjer er med att jobba, äta, sova, kolla tv, gå ut på helgen och sen börja om igen på måndagen? Jag vill veta, för jag skulle fan döda för att nöja mig med det.